Tintin såg S:et borsta tänderna och fattade att det var dags för att gå till skolan. Den blöjklädda lilla varelsen slet på sig gummistövlarna, fick på sig tshirt och sträckte sig upp mot Mikael. Beredd att bara dra iväg till förskolan utan brallor. Men det blev ju inget med det eftersom hon var hemma med lite feber igår. Det slutade i tumult. Hon gallskrek och grät "NEEEEEEJJJJJJJ PAPPAAAAAAAAA.... ISSISS NEEEEEEEJ" (Ississ = S:et).
Jag tycker inte att det är konstigt att folk stannar hemma länge med sina barn (vad nu länge är). Däremot tycker jag att det är ytterst märkligt att man måste lägga tyngre värderingar i sitt hemmastannande genom att säga att man gör det av den anledningen att det inte vore bra för barnet att vara någon annanstans med andra människor än sina föräldrar.
Det var ju exakt vad Anna skrev här. Men jag tänker på det ofta. När vi lämnar och hämtar henne. Hur otroligt glad hon är när hon är där. Hur hon ofta inte vill hänga med hem. När de andra ungarna skriker "TINTIN det var KUL ATT LEKA MED DIG" när vi går hem. När hon står med stövlarna på i hallen och väntar på att få gå innan resten ens klätt på sig. Och hon har tyckt om att vara där sedan hon började när hon var 1 år och fyra månader.
Självklart ska man vara hemma med sitt barn om man tycker att det känns bra. Men jag förstår inte vitsen med att samtidigt insinuera att resten av världen som låter sina ungar börja på förskola innan de är 2 är okänsliga/dåliga föräldrar.
Om jag inte säger att jag tror att barn blir otrygga av att bara gå hemma och dra med sina föräldrar och inte hamna i mer sociala grupper och att det är därför Tintin går på dagis borde de som är hemma kunna låta bli att säga samma men tvärtom. Man har har så jävla mycket dåligt samvete ändå som förälder. Det räcker mycket bra som det är, tack.