"Barbie må vara världens mest framgångsrika tonåring, men hon kan inte stå på egna ben."

Krister Svensson - Forskar i hur barn skapar sin identitet.

Jag har varit inne på Englas blogg några gånger och hon har klätt upp sin dotter i rosa till tänderna. Hon gör naturligtvis som hon vill. Rent allmänt verkar det gå mer och mer åt det hållet. Eller inte ens gå mot det hållet utan snarare att det är där vi står nu. Igen. Som så många gånger förr. Att det är viktigt att signalera för omvärlden vilket kön det är på barnet. Det får inte finnas några tveksamheter.

M (en vän) berättade att hennes brorsson hade haft röda kläder på sig och alla hade genast gett uttryck för hur gullig den lilla flickan var. Jag vet inte hur det blev men jag kan väl tänka mig att det blir på gränsen till genant då för den personen som säger det. Liksom "oj förlåt jag såg inte att det var en pojke men nu ser jag det. han är jättemanlig. inte bögig alls (för det är ju det det betyder när någon misstar någon av det manliga könet för en tjej)". Att de där färgkoderna sitter hårt blir ganska uppenbart.

Det är naturligtvis ingenting fel på rosa överhuvudtaget. Det är ju förväntningarna det handlar om. Vilka saker som förknippas med det rosa och prinsessemotiven på alla flickors kläder.

Jag lämnade en kommentar på Englas blogg där jag skrev att det är tråkigt att se hur det tagit så många kliv tillbaka när det gäller hur man klär sina barn, och då strömmar genast hennes läsare till försvar. Man ska få dressa flickan och hennes rum helt i rosa om man vill. Ingen av dem verkar reflektera över vad det är de egentligen skriver när de säger att hennes flicka ser ut som en docka. En docka är ju ett dött ting. Något oförargligt gulligt passivt. Och de vill såklart inget ont när de säger att man får klä sina barn som man vill. Man får ju det! Frågan är väl bara varför det bara är flickor som draperas i den ofarligaste färgen i världen.

Att tro att flickorna leker prinsesselekar för att de själva vill det och inte på grund av någon annan påverkan är bara rent nonsens.

Jag köpte Kenta och Barbisarna av Pija Lindenbaum till min bonusdotter häromåret. Hon kunde inte förstå att Kenta var en pojke. Det var en tjej punkt slut. Hon kunde helt enkelt inte ta in möjligheten att det var en pojke som lekte med de där dockorna. Och då är vi i vårt hem ändå väldigt noga med att hon ska få en stor världsbild där hon får möjlighet att leka med alla möjliga saker. För det är viktigt för barn att få leka med mer än en sorts saker. På samma sätt tycker jag att det är helt vansinnigt att se hur bekantas pojkar bara leker Star Wars-lekar. Jag förstår inte hur man som förälder kan välja att uppmuntra den ingrottningen i en form av leksaker. Som jag ser det är det av alla största vikt för fantasin, empatin, självförtroendet och jämställdheten att man får leka med olika saker under sin uppväxt. Och som vuxen är det viktigt att uppmuntra barnen att leka med olika leksaker och engagera sig i deras lekar. Vem vill ha ett barn som tror att bara halva världen är deras?

Kan man inte se vad det är för förväntningar man förmedlar till en flicka som ständigt får höra hur gullig hon är, hur duktig hon är, hur söt som en docka hon är och inte att hon är tuff, smart, rolig, driftig? Och tvärtom. Pojkar skulle behöva få höra att de är söta och snälla de med. Att andra saker än att vara en liten tuffing är viktiga.

Prinsesseleksaker och lekar kan inte lära någon att bli aktiv. En prinsessa är vacker, tillmötesgående och väntar på prinsen. Jag har hört att det kommit någon bok där man försöker ge en annan bild av prinsessor där de är driftiga och jagar iväg drakar osv Men jag förstår inte varför det är så viktigt att hålla fast vid prinsessetemat? Tror man inte att flickor kan intressera sig för något om det inte är inlindat i rosa fluff? Man vägrar göra avkall på prinsessegrejen och försöker istället ladda om temat med aktiva konnotationer. Men går det överhuvudtaget? Är inte PRINSESSAN själva sinnebilden av något passivt, vackert (där ytan är det som är själva personens substans) och där själva målet för existensen är att den där prinsen ska komma och fullborda det heterosexuella lilla spelet.

Så går vi in på Zara en dag för att vi ska köpa en jacka till vår tjej. Vi hittar en snygg grön parkasliknande jacka på flickavdelningen. Skorna finner vi på pojkavdelningen eftersom de inte riktigt brytt sig om att ha några riktiga höstskor på flickavdelningen. Där har de i stället ballerinaskor - är det inte lite för kallt för det nu? Eller är det meningen att de bara ska trippa runt inomhus - de gulliga små flickorna? Nu är ju detta skitsamma för oss egentligen eftersom vi alltid brukar kolla både pojk- och flickavdelningen för att hitta de snyggaste och bästa plaggen till extrakiddot. Jag kan överhuvudtaget inte förstå själva syftet med att så tydligt dela upp klädavdelningarna. På ett par snygga kängor som hon själv hittade (på pojkavdelningen) hade man för säkerthets skull skrivit på lappen att det var "boys" som gällde. Varför gör man det? Det är så otroligt idiotiskt så jag vet inte ens vad jag ska säga om det.

Fuck. Det här ämnet gör mig så upprörd att jag skulle kunna skriva en hel bibel om det.

Största tacket går till Nina Björk och hennes "Under det rosa täcket" som en dag på gymnasiet på allvar öppnade mina ögon för vad heteronormativitet och könsbegränsningar kan göra med en individ och samhället. Säg den feminist i 20-30-årsåldern som inte en gång började med hennes bok en gång. Den var den perfekta ingången då. Så kanske att Englas läsare skulle ta och slänga ner den i korgen nästa gången de nätshoppar. Och inse faran med att uppfostra en liten prinsessa.

A pedestal is as much a prison as any small, confined place - Gloria Steinem.