Idag har jag tänkt på Snellie som brukar kommentera här ibland. Hennes bebis i magen dog 33 veckor gammal.
Allt framstår som så banalt i jämförelse med det.
Man kan vara så oerhört tacksam för att man har privilegiet att byta blöjor, torka upp mat från väggar, vara vaken nätter igenom, lyssna på kolikskrik och allt annat som händer för allt det där betyder att man har en bebis som får leva.
All min kärlek till Snellie och hennes familj idag och alla dagar framåt.
Ja, man ska verkligen vara glad och tacksam för det man har, det har du alldeles rätt i. Det är alldeles för lätt att tänka "det händer inte mig" men sanningen är ju att det händer massor med människor, och vi som har livs levande, friska barn borde tänka mer på hur lyckligt lottade vi är.
SvaraRaderaÅh herregud så svårt det måste vara att bära. 33 veckor. Önskar att jag kunde göra något för att underlätta.
SvaraRaderaJa, man ska verkligen vara tacksam över det man har. Jag är tacksam för det jag har.
Min bror och hans fru var med om samma sak. 5 gånger på raken.
SvaraRaderaDet går inte att föreställa sig. Det gör ont bara att tänka på.
Alla varma tankar till Snellie och hennes nära.
Det är så fruktansvärt att jag knappt kan finna ord. Vilken enorm sorg. Många styrke tankar till Snellie och hennes familj från mig.
SvaraRaderaTack Muffin, tack Anne, LillaGrå, Sofia och EnglandsNina.
SvaraRaderaJag sitter här med tårar som aldrig slutar rinna. Jag gråter tårar, min kropp blod.
Vi ska snart åka iväg på en minnesstund på sjukhuset för vår lilla Vilhelmina.
Tack för alla tankar, det värmer.