Jag ska åka om en halvtimme och nu sitter jag och väntar på att det ska bli så lite tid kvar att det helt säkert bli äckligt stressigt när jag ska duscha och klä på mig. Det är som en sjukdom. Samma sak innan träning. Vänta, vänta, vänta och sen dra när jag inser att jag inte ens kommer att hinna duscha (men det gjorde jag för jag är världssnabb) innan jag hämtar kidsen på förskola/dagis och skola.
Precis så gör jag också, och det brukar funka så länge jag är själv. När jag har med mig min unge (som lever i en parallell värld där tid inte existerar) funkar det däremot aldrig. Och inte lär jag mig av mina misstag heller, trots att jag själv är allergisk mot obotliga tidsoptimister.
SvaraRaderaNej jag vet. Det är omöjligt. Jag gillar egentligen inte ens väntan men det verkar ännu jobbigare att ta tag i det liksom.
SvaraRadera