Åh. Tänk när barnen inte bor hemma. Bortsett från att jag kommer att längta ihjäl mig efter dem kommer jag att njuta av att de där små pinalerna de sprider kring sig som vore det konfetti inte förekommer mer. Det kommer inte längre krasa under fötterna vart man än går. Jag kan inte beskriva det raseri som byggs upp i min städmaniska hjärna när det hårda blåvita vinterljuset lyser in över fläckar och damm här i huset. Som jag kompromissat med städningen. Mikael tror att jag inte har gjort det. Att vi har någon sorts sjuk nivå på städningen här. Men som jag städade när jag bodde ensam i Masthugget. Den här känslan följer menscykeln på ett, numera, fruktansvärt förutsägbart sätt. När jag är någonstans kring ägglossningen är jag redo att först tvinga Mikael att gnugga och städa allt och sen skicka ut honom till en egen lägenhet så att jag får vara ifred och ensam i det städade fina. Det skänker ett sådant lugn. En sådan massiv ro i min hjärna när det är städat och fint. Om han och barnen kunde bo i en liten lägenhet nere på Litteraturgatan någonstans de långa dagarna tills mensen kommer så skulle min hjärna vara så mycket mer harmonisk. Men det är väl mycket begärt. Det kanske är rimligare att jag har en liten lägenhet.
Spelar vi tennis?
1 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar