Bara en sak:

Såg att David Simon (mannen bakom The Wire) är tillbaka med en ny serie som heter Treme. Den handlar om tiden efter Katrina i New Orleans. Den 11 april har den premiär på HBO.

En liten liten paus.

Igår låg jag däckad från morgon till klockan 2 på natten. Det hände ingenting mer än att jag hade våldsam ledvärk och ett fruktansvärt illamående. Idag är min oäkta hälft hemma från jobbet och springer fram och tillbaka till toaletten.

Därav lite paus.
Återkommer.

Tigerrr.

Lilla S:et vill vara tiger på maskeraden på söndag - så nu ska jag ut på tigerjakt. Det känns ju helt klart jättevärt att köpa en skitdyr mask som hon kommer att ha på sig i fem sekunder innan den kliar och är för varm. Nä. Det får bli ansiktsfärg eller något.

Här är ett vansinnigt exempel på en leopardmask för 178 kr på Buttericks.

Vem vill gå runt med en sån mask? Och vad är det med ögonen på den?

Det blev sol och vi gick en helvetespromenad på steniga smala stigar genom trädsamlingen.

Det tog två timmar från dörr till dörr. Det fick lyftas och trixas för att ta sig fram och det var branta backar. Men det var skönt och det var sol.

Den nya fina boken:

Läste om den hos Skräpclownen och fick genast slänga in en ny beställning på böcker.

Människor.

Gårdagens Uppdrag granskning om våldtäkten på 14-åriga Linnea i Örnsköldsvik var fruktansvärt upprörande. Det går inte att begripa hur vuxna människor (föräldrar till andra barn på hennes skola!) mot allt förnuft ställer sig på våldtäktsmannens sida - hur människor kan bygga hela sina antaganden på vad de hört av "en bekants bekant". Han hade erkänt och beskrivit förloppet på exakt samma sätt som Linnea. Ändå går fyratusen människor med i facebook-gruppen till den skyldiges försvar och skräder inte orden om vad de anser om henne. Hur fan kan det vara så? Jag var så jävla förbannad när jag såg reportaget att det gjorde ont i hela kroppen. Jag trodde att jag skulle explodera. Det kan inte få vara möjligt att bete sig så. Vad är det med människor?

- Han är ju så snygg så han skulle inte behöva våldta, sa någon av de intervjuade föräldrarna på skolan.

Vem fan BEHÖVER våldta?
Jag upphör a l d r i g att förvånas över den här världens äckliga sidor. Över människors fullständiga imkompetens (eller brist på vilja!) att se världen som den är.

Det uppstår alltid en så äcklig känsla av maktlöshet när jag hör den typen av historier. Vad ska man göra? Något vill man ju göra. Men vad?

Se reportaget här om du inte gjorde det igår.

Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates

Jag älskar Oates. Hon har en magisk röst. Ärtan somnade om och sen plötsligt hade etthundratjugo sidor bara försvunnit. Trettio kvar. Måste få tid att läsa ut den nu. Måste få veta vad som händer med Freaky Green Eyes. Det är en skicklig skildring av hur en maktfullkomlig man lyckas vända sina barn från sin mamma, plåga henne och driva henne ut ur hemmet och familjen. Det är en fruktansvärt obehaglig berättelse. Men det är också en fin bild av en viljestark och modig tonåring - Franky.

Men plötsligt vet jag, Det är som en tändsticka som flammar upp. Mina knän skjuter upp hårt. Jag träffar killen i veka livet, rakt i skrevet. Han ger ifrån sig ett kvävt tjut och blir lealös - det händer på ett ögonblick. Jag säger: "Lämna mig ifred! Flytta på dig!"
Jag ligger fortfarande på rygg men sparkar som en galning. Det är som om jag tog mig tvärs över bassängen med hjälp av bara benen och jag är stark i benen efter många års simning och löpning. Jag kanske ser tunn ut men jag är stark, på samma sätt som en katt. Camerons hela tyngd är ovanpå mig men jag lyckas hasa bort från honom medan jag slår honom överallt där jag kommer åt och till och med hugger efter honom med tänderna. Med tänderna!
Det är väl det som skrämmer honom. Han jämrar sig och förbannar mig och håller sig försiktigt mellan benen. Han stirrar på mig och säger "Din v-vilda fan! Du skulle se dina ögon! Vilda gröna ögon! Du är ju galen!"
Ett häftigt skratt väller ur munnen på mig. Det är som om killen hade sett in i min själ.
Nu har jag kommit loss från honom, jag springer. Ut ur rummet, längs en korridor, förbi ormbunkar i krukor och indianmasker på väggarna, jag är som ett vilddjur som försöker hitta ut ur en labyrint, här är det en dörr, plötsligt är jag ute i friska luften och jag har klarat mig.
Det är mörkt och dimmigt och jag känner lukten av sundet och jag drar djupa andetag som om jag hade varit på väg att drunkna.
Men nu är jag TRYGG.
Jag är bra på att springa.Jag älskar att springa nästan lika mycket som jag älskar att simma. Så jag joggar hem längs kustvägen, försöker hålla mig ur vägen för trafiken med böljande hår som blåser utefter ryggen. De som kör förbi tror väl antagligen att jag är en dåre. Men jag mår så bra. Det är inte alls som man skulle ha kunnat tro, jag tänker inte ens: Herre gud jag höll på att bli våldtagen, utan istället tänker jag på hur glad jag är och på vilken tur jag hade. Mamma sa att hon hade haft mer tur än hjärna när hon var i min ålder, men själv tänker jag att jag både hade tur och använde hjärnan. Jag kämpade mot min angripare och han lyckades inte besegra mig. Jag knäade honom, sparkade och bet honom. Jag kom undan. Jag hann inte ens bli rädd. Han var en översittare och en fegis och nu slår jag vad om att han är orolig att jag ska berätta för mina föräldrar om det som har hänt och för att han ska råka riktigt illa ut.
Men jag tänker inte berätta. Det räcker att jag kom undan.
VILDA GRÖNA ÖGON kallade han mig.
VILDA GRÖNA ÖGON räddade livet på mig.

Upptagen förmiddag:

Tillbaka senare.

Nu blir det nytt!

Ledaren för dagens pass sa att det snart blir ny musik "från den här säsongen". Då undrar jag lite om hon tycker att Eros Ramazzottis "Se bastasse una canzone" var nytt för förra säsongen eftersom hon envisas med att spela den varje gång.

Fracken.

Ärtan har tagit på sig finkläderna. Nu sticker vi och tränar. Vi ses i eftermiddag! Då är det nya boken som gäller.

Help me,

jag fick totalångest av Johan Kling-boken. Skitbra var den. Men ångesten! Ångesten. Nu blir det Joyce Carol Oates. Återkommer i ärendet.

Väldigt väldigt konstigt.

I lördags var jag hos frisören och blev rödhårig igen. Frisören visste sen innan att jag har en bebis och var väldigt konfunderad över var jag hade gjort av henne. Ja hon är hemma med sin pappa sa jag. Hon såg orolig ut. Sen sa hon "ja.. hon kanske är lite van vid honom också.. så det kanske går bra?". "Ja det är klart. Det är hennes pappa" sa jag. Så gick det en stund så sa hon "Ja det är ju inte så långt hit så han får ju komma hit om hon blir ledsen...". "Det behövs inte - hon älskar att vara med honom. Han är hennes pappa så de känner ju varandra lika bra som jag och hon känner varandra". Hon såg frågande ut. Jag kände mig mest trött.

Ljuva lycka.

Ärtan somnade vid 9-tiden och var tydligen så trött att jag hann plöja igenom hundratjugo sidor, bara sådär en vanlig förmiddag. Hejdå Mian Lodalen, du var väldigt fin! Hej Johan Kling!

Människor helt utan betydelse av Johan Kling

Nu ska jag börja beta av den lilla högen som anlände igår. Börjar med den här som jag väl är sist av alla att läsa. Det är som bekant mannen bakom Darling (eh.. den har vi ju inte sett. Den skriver vi upp på listan M!) som skrivit den här lilla boken. Enligt uppgift ska den vara väldigt bra.

Ett tunt försiktigt rasslande drar genom träden. Ett moln som ser ut som ett människohuvud glider fram över himlen. Två hål där den blå himlen lyser igenom ger det ögon. Men så förändras det. Ögonen sluts. Ansiktet är borta. Nu ser det inte ut som någonting.
Varför tänker jag hela tiden på den gången i vintras när jag kom till det där kaféet och Josefin satt och pratade med Andreas Beckholt? Hon vred bort huvudet när jag skulle kyssa henne på munnen så att det blev en puss på kinden istället.
Det var ju bara en tillfällighet.