nu känner jag mig helt färdig med att vara gravid.
Nu vill jag få se den här lilla ungen vi gjort.
Jag längtar efter att den ska komma.
Jag längtar efter andra saker också. Simpla enkla vanliga saker.
Jag vill köpa nya kläder utan att tänka på utrymme för magen.
Jag vill ta ett eller ett par glas vin till maten.
Jag vill kunna gå/springa skitlångt utan att det stramar i huden på magen.
Jag vill kunna sitta i en stol utan att känna hur det trycker mot bröstkorgen och blir tungt att andas.
Jag vill kunna ligga i fosterställning med knäna långt uppdragna.
Jag vill kunna böja mig ner och knyta skorna utan att det känns som att jag ska kräkas.
Jag vill äta goda ostar. Och dricka vin till. Och en körsbärsöl.
Min graviditet har varit bra och fin.
Min kropp har varit snäll. Den har inte gjort ont i någon större utsträckning. Perioden jag mådde illa var ganska begränsad (även om det inte alls kändes så då). Jag har gått upp nånstans mellan 7 och 8 kg sen vi skrev in oss. Det är inte mycket. Det är skönt. Hade inte orkat släpa på mer vikt än nödvändigt. Det blir tungt med mage som det är.
Men nu vill jag få ut bebisen till oss.
Lilla S:et gav för flera månader sen upp hoppet om att den nånsin skulle komma ut. 9 månader är väldigt lång tid för en 4.5-åring som väntar på utsidan på sitt syskon. Lång tid att bära på en bebis också.
Jag är tacksam och glad för att vi kunde bli gravida. Men det magiska har jag inte sett röken av. Inget gyllene skimmer. Mest väntan. Jag är ganska säker på att det magiska med barn inte så mycket sitter i graviditeten utan i att få ett barn, hur det än går till, och få se det växa upp och leva med en. Som med S:et. Det tror jag.