Lite från helgen.

Vi tog båten ut till Styrsö.

Där fikade vi i solen.Pussades med pappa.

Tog en öl innan båten gick hem igen.

På natten åt vi skräpmat efter 30-årsfest till P:s ära.

Tintins favorit: turkisk yoghurt.

sen upptäckte hon apelsin och blev skitsur när man försökte
ta den ifrån henne. Slut på helg.

Telefonkö.

Satt just i mysig telefonkö till Telia. Tjugo minuter senare blir jag framkopplad och drar mitt ärende. "Då ska vi.. ska kika här.. tut tut tut". Samtalet nedkopplat. Ahhhhhhhhhrrrrrrrrrggggggghhhhhh.

Då ringer jag igen.

....
Efter ytterligare tjugo minuter blir jag framkopplad. Framför ärendet. "Du ska bli kopplad till en kollega". "*pip* Du har plats 16 i turordning."

Romantik.

Vi kommer hem efter lite konstutställning, mat och öl. M går ner för att byta på Tintin innan hon ska lägga sig för natten. Han ropar "åh herre gud.. inte konstigt att hon vaknade... den är heavy!". Jaha. Och sen säger han kanske det sexigaste en kille kan säga till sin tjej:

- Vill du komma ner och känna på den? Den är den tyngsta blöja jag känt. Den är tung som en påse! Kom ner och känn!

..
Det sjukaste av allt var att jag reste mig ur soffan för att gå ner och känna.

Ja nu var det det där om kläder igen.

Det är uppenbart att alla bedömer vilket kön mitt barn är av utifrån kläderna hon bär. Har hon en enda liten detalj rosa är reaktionen genast "åh vilken gullig liten tjej!". Har hon inget rosa på sig utgår de flesta från att hon är en kille. Den mörkblå koftan till exempel - alla okända som har sett henne i den har utgått från att hon är en pojke (även om den röda mössan förvirrar dem något). När det inte går att avgöra av färgerna hon har på sig (för de flesta är verkligen tvärsäkra efter att de scannat av hennes kläder från topp till tå) kommer frågan som en jävla räkning på posten "jaha, är den en kille eller tjej vi har här då..??". Jag fattar inte ens vad de ska med den informationen till för det enda som händer är "jaha" (men man kan i och för sig riktigt höra lättnaden över att de nu har en etikett att klistra på henne). Jag har ofta god lust att säga att det är hemligt. Jag gillar inte att folk tror att de kan veta något som helst om henne grundat på att de känner till hennes kön. Idag i kassan sa den, för övrigt väldigt trevliga, expediten "ja det är en tjej ser jag?" (och då antar jag att hon tog på det på att hon hade ett synligt rosa linne under sin vita tröja till sina skogsdjursbrallor). Jag sa ja. Hon sa "ja, det ser man ju. Hon är ju så där flicksöt! verkligen flickgullig.". Jag blir helt ställd inför sådana uttalanden. Hade hon haft ett blått [eller grönt, svart, brunt eller vilken annan dov färg som helst] linne under hade omdömet troligtvis varit ett annat. Hon ser ju inte ut som något! Hon ser ut som en bebis. Det är allt. En jättesöt och jättetuff bebis.

Varje dag chockas jag över hur trögt det där går. Att det är så långsamt.

Och jag förstår inte hur någon kan tro att det inte påverkar vilka kläder man väljer att ta på sina barn. Det är EXTREMT olika saker man får höra och bemötande barnen får beroende på vad de har på sig. Jag vet inte om det är så men jag får en stark känsla av att det är mycket enklare att ha en dotter och klä henne gränsöverskridande än att ha en son och göra detsamma (vad säger ni - ni med söner?)?

En av S:ets förskollärare berättade att en av pojkarna i klassen hade haft på sig klänning en dag. Ungarna hade inte sagt någonting om det mer än "vilken snygg klänning du har". Alltså. S:ets förskollärare. Älskar hur de har lyckats med den klassen. De är snälla, tar hand om varandra, leker över åldersgränserna och så vidare. Och de har hindrat det där fallet rakt ner i gammal könssegregation avsevärt. Eller i alla fall saktat ned det rejält. Min hetaste önskan är att också Tintin ska få gå där.

Baglady.

Jag har inte hängt med i det där debaklet om Nathalie Schuterman, dottern och Balenciaga-väskan men jag läste nyss en intervju med den äldre av dem i Resumé. Där säger fru Schuterman

"Men folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst."

Åh herre gud! Det kan vara både arbetslösa och outbildade som uttrycker en åsikt (det får tydligen precis vem som helst göra på det där nätet). Men det värsta måste ju vara om det är en outbildad arbetlös som vågar ta ton! Men det är inget att bry sig om.

Det är ett så äckligt förakt för mindre bemedlade människor så jag storknar.

Plötsligt ryck av energi.

Beror troligtvis på att jag helt oväntat somnade ifrån dokumentären om Roy Anderssons arbete, som jag skulle se medan Tintin sov, för att vakna förvirrad nästan tre timmar senare igår eftermiddag. Sen sov vi från 00 till halv 8 i morse. Så nu tar jag spårvagnen någonstans och går en lång lång promenad (tar med kameran).

Min kropp härbärgerar nog just nu en hel del mer trötthet än jag förstår.

Men Sömn alltså. Vilken grej!

Fin lampa!

S:et sitter och bläddrar bakåt i den här bloggen. Hon får syn på vaginalampan och utbrister imponerat

S - Oj! Vad är det här för fint?
J - Eh.. en lampa..
S - Hmm.. undrar vad den kostar.
J - 175 kronor
S - Jaha. Vill du köpa den?
J - Nej. Vill du?
S - Nej. Det är nog inte så svårt att göra en sån. Jag måste bara hitta två stora snäckor.
J - Mmm..

Lite misslyckad utflykt.

Jag skulle åka till Skatås och gå en lång backig runda tänkte jag. Först skulle jag bara gå till garaget (en femminuters promenad från lägenheten), packa in barn, lämna av S:et hos sin mamma* och sen köra till Skatås. När jag kört halva vägen var det plötsligt grå himmel samt regn i stället för solen som lyste när jag kläckte den lysande idén.När jag kom fram hade jag för längesen tappat lusten att gå en mil men gick ut för att betala parkeringsavgiften. Det visade sig att det kostade fem kronor i timmen att stå där, jag hade två. Det fanns ingen i närheten att tigga några kronor av (herre gud tror inte att jag ens hade klarat av att göra det) så det var bara att vända och åka hem och ta vanliga tråkrundan.

* det här är en process som tar ca 45 minuter

Så här mysigt har vi det ikväll:

M spelar playstation.
Jag beställer böcker.

Sen ska vi gå och lägga oss i vår renbäddade säng i vår nystädade lägenhet. M säger att han inte är trött men dubbelpåsarna under ögonen tyder på annat.

Alla nöjda. Ingen gnäller (=barnen sover).

...
Nu är en (jag) missnöjd. M har varit "snart klar" med sin fjantiga match lite för länge.

Tips:

läs Daniel Björks text om kroppar på bild.

(Läs hans blogg överhuvudtaget - den är jättebra.)

Ränderna av Magnus Florin

Jag såg en bild på Magnus Florin i "Vi läser". Han såg inte alls ut som jag trodde. Naturligtvis. Jag har inte läst så långt än men jag tror faktiskt att jag älskar den här boken.

Vi gick upp tidigt min lillebror och jag. Vi tog på oss våra randiga tröjor. Mamma och pappa sov. Vi skulle inte berätta i förväg. Vi gjorde matsäck, tysta. Det skulle vara en hemlighet. Det skulle vara ett äventyr. Det skulle vara en överraskning. Vi skulle vara borta. Vi skulle åka till Chicago. Alla skulle leta. Vi skulle komma tillbaka, men senare. Min bror satt i skrindan. Jag drog och drog.

Stenkaret föll genom sina stenar. Fönstren föll genom sina rutor. Trappan föll genom sina steg. Byrån i hallen föll genom sina byrålådor.

Men någon måste väl ha tagit bilden?
Det är det som är så konstigt. Det går inte att komma ihåg. Kanske det var vår granne som tog bilden? Han i huset bredvid? Sandgren? Eller hette han Sandkvist? Eller han som var före Sandgren eller Sandkvist. Han med sin prickiga hund? Och såg oss och tog en bild, som han sedan gav till mamma och pappa? För det var väl de som tog hand om bilden och sparade den? Så att den en dag när de var borta skulle kunna finnas kvar? Men kanske var det mamma och pappa som fotograferade? Fast då var det ju inte i hemlighet som vi försvann? Men varför sitter vi båda två i skrindan? Det är ju ingen som drar oss? Vi bara sitter där? Jag borde väl ha dragit min lillebror? Det är synd att det inte är någon kvar som kan säga hur det var.

Det finns fortfarande tid?
Ja

Jag frågade:
- Varför tog du bilden?
- För att ni aldrig skulle kunna försvinna. För att ni skulle bli förstenade. För att ni skulle bli mina dockor. För att jag alltid ska kunna se på er.

Dagens bild.

Efter två och en halv timmes sömn vaknade äntligen Tintin. Jag hann läsa både GP, Magnus Florin och två intervjuer med Linn Ullman och Haruki Murakami ("Vi läser" alltså - vilken tidsskrift!). Nu ska vi ut och leta sommarskor.

Unna sig.

Jag och M sitter i soffan. M är sugen på något. Jag säger att jag hoppas på transfetter.

M - Vi får se. Chips eller glass.
J - Hoppas att det blir nåt som knastrar.
M - Mm.. vi får se.. Ostbågar eller chips. Eller glass.

S [ligger i sovrummet] - Pappa vart ska du?
M - Till affären
S - Vad ska du köpa där?
M - Frukt.

Byggare Bob.

Eftersom Tintin sover (hur nu det går till) är jag fast i lägenheten med en snickare som står utanför fönstret och bankar (slår sönder fasaden?) fast nya brädor.

Jag har äntligen läst ut Øyehaugs "Vänta, blinka" som jag inte gillade alls. Språket var alldeles för, kommer inte på något bättre ord, hurtigt. Hon använde hela kunskapsarsenalen från Litteraturvetenskap A och alla referenser till populärlitteratur (Kill Bill, PJ Harvey, Lost in Translation mm) kändes lite krystade. Några mer allvarliga scener (en fin om att föda barn) och tankar (om kvinnor i film) var fina men det brände aldrig riktigt till.

Nu blir det den där randiga boken i stället. Återkommer.