M analyserar poesi:

"Vad innehåller poetry slam? Kön, trottoar, kollektivtrafiksfordon. Vad mer? Jo, svett."

Åka bil I

Men en helt annan grej:

ibland ser jag att någon länkat till bloggen från fejsbook och varje gång blir jag sjukligt nyfiken. Men aldrig får man reda på hur det kom sig eller vem det var som länkade.

Nu länkar jag i alla fall till en fin klasskompis jag har: Sofia!

Igår kom den:

Och så här fantastiskt börjar den
För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan. Sedan stannar det. Förr eller senare, en dag som alla andra, upphör den dunkande rörelsen av sig själv och blodet börjar rinna mot kroppens lägsta punkt, där det samlar sig i en liten grop, väl synlig utifrån som ett mörkt och svampigt område på den allt vitare huden, samtidigt som kroppstemperaturen sjunker, lemmarna stelnar och tarmarna töms. Förändringarna dessa första timmar sker långsamt och fullgörs med sådan säkerhet att de nästan får något rituellt över sig, som om livet kapitulerar enligt fastställda regler, en form av gentlemen's agreement som även det dödas företrädare rättar sig efter, då de alltid väntar till dess att livet dragit sig tillbaka innan de sätter igång sin invasion av det nya landskapet.

Jag undrar vad det här ska göra med den dödsångest som plötsligt och brutalt uppenbarat sig i mitt liv. Det är som om jag en dag för något år sedan på riktigt insåg att jag ska dö. Att de jag älskar ska dö. Att en dag minns ingen varken mig eller barnen eller någon annan mig närstående. En så självupptagen tanke men så svindlande. Att man inte ens är en suck tiden. Det är skrämmande, helt plötsligt. Vet inte varför det blivit så. Kanske för att jag är räddare om och mer kär i mitt eget liv nu än jag någonsin varit. Nu vill jag inte mista det. Och inte sen heller. Inte nu och inte när jag är gammal. Tanken på de liv barnen kommer att leva efter att jag gått bort som jag inte kommer att veta något om är så oerhört sorglig. Och att de en dag ska bli gamla, kanske sjuka och sedan dö. Det kanske är något som kommit med åldern. Det är ju inte som om jag inte reflekterat över döden tidigare. Det har jag. Många gånger och djupt ingående. Men så en dag i somras började jag tänka på det igen. Verkligen tänka på det. Att jag kommer att försvinna. Att andra kanske eller troligen kommer att försvinna innan jag gör det. Och då är jag tvungen att ta det.

Så är det med det. Helt klart är i alla fall att jag och alla andra kommer att bli tvungna att dö någon gång. Och nu har S:ets kanin dött. Hon reagerade inte så starkt på det. Och vi spekulerade i hur det skulle vara om någon av oss dog. Skulle hon sörja oss då? Ja, så självupptaget går tankarna ibland.

Jackan.

M har skrivit på ett blogginlägg om en jacka i över två timmar. Den där jack-historien har han fått dra för mig vid ett flertal tillfällen när jag haft svårt att sova. Jag har skrattat så att jag gråtit och (nästan) kissat ner mig.

Det är just sånt som får mig att inse att jag valt helt rätt person att dela mitt liv med.
Inte att han sitter och bloggar i två timmar när vi ska kolla på film egentligen. Då tänker jag nog mer... det motsatta. Men i övrigt. Hans historier. Älskar dem.

På Ica Maxi.

M - Kolla där! Det står prisbomb! Jag älskar prisbomber.

M- Åh prisbomb. En bomb av pris! Priser som är en bomb! Tusentals priser i en enda prisbomb!

M - Bomb! Vilken bomb va! En hel bomb av priser!

J - Okej. Jag tar bröd nu.

Mer vår och sommar.

Fortfarande föräldraledig.

I Majorna.

Skuggig spårvagn på vägen hem från Styrsö.

Fika hos M:s bror Piotr.

Tintin blir ett halvår.

Några till.

Vårpromenad

High Chaparall

Berlin

Mellbystrand

Sommarens dagliga underhållning

Framkalla.

Idag har jag skickat in tvåhundra foton till framkallning. Det har tagit sin lilla tid att få tummen ur. Nu ska det i alla fall bli ordning i dokumenterandet av Tintins första år.

Jag hade egentligen tänkt lägga ut foton från sommaren men nätet segar så det blir inte mer än ett foto idag.

Berlin. Men bara lite.

Dagens köp:

Bildkälla

Nu jädrar ska det bli foton i bloggen. Systemkameran har jag av ren lathet låtit bli att ta med mig ut. Nu finns inga ursäkter längre. M ringde runt och prutade. Skönt. Så slapp jag den skammen i att stå bredvid medan han gnäller om pris. En Olympus PEN E-PL1 blev det. Kände mig sugen på en Canon G11 men enligt uppgifter från flera olika källor (fotolärare, försäljare och lite annat folk) är Olympusen betydligt bättre.

Bokmässan.

Imorgon ska jag intervjua en av mina absoluta favoriter bland barnboksförfattare, Pernilla Stalfelt ("Det händer att man dör innan man hunnit leva klart. Det är inte bra!!"). Så hejdå bloggen (en stund) jag hinner inte så mycket annat än skola och bokmässa de närmsta dagarna.

Foton.

Jag har inte så mycket att säga för tillfället så jag lägger ut foton från en skoluppgift som skulle röra valet. Vi har haft Per Hanstorp som lärare under tre dagar och troligtvis har jag lärt mig mer under de än under sammanlagda andra dagarna.

Vilken sorglig jävla svart dag. Att de kom in.

Vår pizzabagare sa att han frågat alla sina kunder vad de trodde om valet. Ingen av dem hade röstat på SD. Det tyckte han var konstigt med tanke på att de fick 5.8% av rösterna.