Borttappad.

När jag tappar bort saker (det händer) skryter alltid Mikael om hur han ALDRIG tappat bort någonting . Det är mycket möjligt att han tror att han inte gjort det men då är det mer fel på minnet än man kunde ana. Jag minns i alla fall mycket väl att han tappat bort en iphone till exempel. I förrgår försvann hans månadskort. Men jag antar att det är petitesser i borttappandets värld. En iphone liksom. Det kan man både ha och mista. Tyvärr har jag genomskådat hur han manipulerar mig. Våra gemensamma saker som försvinner, de försvinnandena tillskriver han alltid mig. Så här:
- Var är nyckeln till barnvagnsrummet?
- Nä JAG vet inte... DU hade den sist!!!
Han kollar inte ens sina fickor för han ORKAR inte. Alltihopa är bara ett försök att spara in energi. Inte leta. Bara vänta ut.  Angående månadskortet frågade han mig om det verkligen var MITT månadskort JAG har. En sån mes.

Undvika sömn.

S:et var precis uppe för att hon "typ" drömde mardrömmar eller "kanske mer typ tänkte på en mardröm om en... eh... om eh...." (hon var alltså inte uppe på grund av mardröm utan var uppe för att hon hade lust). Men vad handlade då drömmen om? Efter en stund av funderingar kom hon fram till att den nog var om "typ en drake som sprutade eld.... eh.... på ALLA". Så hon fick gå och lägga sig igen. Efter fem minuter kom hon upp igen"jag kan inte sova för katterna skrapar på.... eh.... nä inte så eh... det LÄT som att katterna skrapade på dörren men de ligger visst här? Men asså det lät så." Godnatt.

Barnvagn.

Vi sålde barnvagnen i förrgår. När vi plockade ner liggdelen från vinden och Tintin kröp i och la sig med ett anteckningblock i den och ritade kändes tiden alldeles... ur led. Jag vet inte hur det här gick till. Poff. Två år. Bara så där. Och sen började folk ringa på vagnen och en stund senare stod ett par från Kungälv och tittade på den här nedanför våra vardagsrumsfönster. Jag satt med Tintin i soffan medan hon såg "Dumma mig" (Summa mäj) för hundrade gången. Jag var bara en millimeter från gråt. Jag kände ett sådant otroligt vemod över den där vagnen. All förväntan som blev lite mer verklighet när vi fick hem den innan hon kommit. Alla mil vi gått med den. Alla timmar hon sovit i den. Och sen ska den bara bort. Jag vet naturligtvis att minnen inte sitter i saker men just i ögonblicket när den försvann. Det kändes hemskt. Så banalt. Men så hjärtskärande sorgligt. Så märkligt och så fint att ett annat par ska köra sin lilla bebis i vår vagn. Nu är den borta och Tintin är ingen bebis. Vi behöver ingen sådan vagn. Såklart. Men ändå.

Mamma.

Lite hastigt och lustigt kom vi på att vi ville gå på jazz-spelning tillsammans idag så igår kväll ringde jag mamma och frågade om hon ville passa barn. Nu sitter hon i bilen och åker 16 mil idag. Igen. För att passa. Det är FANTASTISKT att kunna få hjälp så.

Uppdatering.

FAN vad vi hunnit den här helgen. Ätit tapas med A, frukost på Biscotti med svärmor, krånglande bil... sålde bilen, fyra timmar på ikea, byta rum med barnen, montera ner hatade loftsängen, flytta Tintin från spjälsäng till "riktig" säng, ha Klovn/vin-kväll med A, lägga ut tusen saker på Blocket, sälja barnvagn, äta ärtsoppelunch och våfflor hos kompisar, plocka ner sängbord och lampor och montera upp i nya rummet, en vända till på ikea för skrivbord till barnen , fish nä chips och en öl på Plankan och sen... minns jag inte mer. Det har inte varit nån vila alls. Så nu går jag och duschar, efter det lägger jag mig och ser sista Danne & Bleckan och sen får det vara nog. Imorgon är det måndag igen.

Mitt sällskap i sängen. Det vanliga spelar Battlefield. De här är lugnare. Och svär inte.

Kort dag idag.

Nu när jag har det här läskig hålet där visdomstanden satt tänker jag på han den där killen som hade en ficka i tandköttet som fylldes med mat som ruttnade där inne och sen hur tandläkaren nästan spydde när h*n skulle rensa. Alltså det är kanske inte sant det där med att tandis nästan kräktes men fatta grejen. Det ryktades om en andedräkt som kändes på flera meters håll. Ja det tänker jag på nu när jag ska gå och äta tapas. Man vill ju inte ha tapas som lagras i sin mun. Förlåt äcklet. Men hur gör man? Växer det igen? Jag fattar inte. Oavsett: äckligt.

Simple Diary.

Simple Diary.

Ute.

Har dragit ut visdomstanden. Är mycket spak. Ligger i sängen och äter ibumentin. Försöker låta bli att känna med tungan och undrar hur jag nånsin ska kunna äta igen. Kan inte tänka mig något mer motbjudande nu. Varsågod för bantningstips!

Trösten.

Tänker på Karin konstgrepps visdomstandshalsband. Alltså verkligen koncentrerar mig på det. Om tanden plockas ut imorgon kan jag också göra ett läskigt/snyggt halsband som hon. Just nu skulle jag låta i stort sett vem som helst dra ut tanden med tång. Det spränger i hela högra sidan av ansiktet.

Konserten.

Anna - livet enligt blixten och brallisen undrade om jag ska se konserten i sommar. Och ja det ska jag! För vi fick två biljetter till konsertdag nummer 2 i julklapp. Är mycket mycket glad för detta. Och ja. Naturligtvis är det Bruce Springsteen på Ullevi vi talar om nu.

"Konst".

I mellandagarna kom Emster och hennes Jäl hem till oss på middag. Fattar ni hur många bra människor man träffar genom bloggen? Det är fantastiskt. Dock kände de (eller om det bara var Emster) sig tvungna att straffa oss för vårt sega Sopranos-tittande i form av de här:

                                               

Emster (lömskaste katten i stan) sa att vi inte får ta bort dem förrän vi sett klart hela serien.  Så nu sitter tallriken på väggen. Ni som sett fattar symboliken. Men det spelar ingen roll. Den ser ju för jävlig ut.

Nyår.

Som vanligt när det är dags för fest kände jag ett behov av att klippa luggen.

Vissa såg på tv...

och andra bara umgicks.

J gjorde glass + chokladkakstårta från "Om jag var din hemmafru".

Visdomen.

Min visdomstand har förstört hela dagen (även gårdagen). Egentligen hade jag tänkt återvända till bloggen med full kraft (eller ja.. typ i alla fall) nu när det är nytt år och allt. Men det får nog vänta. Just nu kan jag inte ens gapa. Inte äta. Plågas av att dricka kaffe men MÅSTE ha. Trots att vi inte har nån mjölk hemma. Orkar faktiskt ingenting. Har bara ont ont ont. Ringde till ställe som "garanterade tid idag!" och fick tid imorgon såklart. Undrar om de slicear upp mig  eller om jag får gå hem 600 spänn fattigare med råd om att ta en ipren.