I promise to treat you like my leathers and ride you as much as my Harley.

Ja men jag är ju hemma faktiskt. Vi fick dock stanna en natt extra hos mina föräldrar på grund av stormen. Vi hade det fantastiskt i Simrishamn. Och nu har vi sett nio avsnitt på fjärde säsongen av SOA. Håller på att gå i bitar av spänningen. Vill nästan sluta titta på det för att slippa alla svettningar, ångest och gallskrik över all skit som händer. Har precis skickat iväg en artikel och fixat med foton. Så nu ska jag lägga mig och läsa "En dag" (asså... jag vet inte om den boken. Återkommer i frågan.) till tonerna av Battlefield. Så himla gemytligt att ha i bakgrunden. Tidigare gjorde jag misstaget att gå fram till tv-bänken för att lägga en grej. Jag vände mig om och såg då Mikaels ansiktsuttryck. Kanske kommer vi aldrig ligga med varandra igen ety jag inte skådat något så dött sedan... för tjugo minuter sen när den miljonte personen sköts ihjäl i Charming.

Simrishamn.

Ikväll åker jag och Mikael med kidsen till mina föräldrar. De får stanna där och imorgon förmiddag åker vi vidare till Simrishamn. Det är 35-årspresenten som ska avnjutas. Vi har sparat fjärde säsongen av Sons of Anarchy och har för avsikt att svischa igenom den liggandes i hotellsängen (mitt på dagen! hur ofta gör man det som småbarnförälder!?). På kvällen ska vi äta en fyrarätters men sen fortsätter vi med knuttarna. Innan man får barn anar man nog inte hur otroligt vilsamt det kan vara att bara ha det lite tyst några timmar. Alltså inga frågor, inget tjat, inget gnäll. Det är en surrealistiskt skön känsla när tystnaden dånar en i öronen och man bara har sig själv att ta hand om (och man kan uttala flera meningar efter varandra utan att avbrytas!!!). Jag älskar att ha barn men gud vad jag älskar att vara bara vi två ibland.

Länkkärlek.

Peppe på Livet & Helsingfors har publicerat en av Pappers ledare från tidigare i höstas (som nu, sorgligt nog, läggs ner.) Läs!

Mitt bästa A.

Man har kompisar och man har vänner. Bibliotekarien A är en av mina finaste av de sistnämnda. Snäll, rolig och fantastisk är hon. En sån som man verkligen kan lita på. I helgen kom hon med en present till mig. Shaun Tans "Det röda trädet". Här är för er som behöver lite tröst.

Kom på en grej till:

har ju inte läst bloggar i min reader! Det får jag göra först. Det är för inspirationens skull.

Prokrastinera

Nu har jag gjort allt jag kan för att skjuta upp transkribering av intervju. Jag har vilat lite, tvättat, rensat mail, druckit kaffe, mailat. Men nu är det dags. Nu måste det hända.

Mirijam frågar.

Mirijam var också nyfiken på bonusmamma-grejen. Hon ville veta hur det kändes att träffa någon med barn. Om jag inte ville ha "första gången" själv eller om det var lugnt att han redan hade barn osv.

Till en början tänkte jag inte ens på det, om jag ska vara helt ärlig. Jag vara bara kär. Ni vet så där att man glömmer allt som kan tänkas vara problematiskt eller svårt eller bara inte jätteenkelt. Men det kom såklart en tid när jag började fundera på det. Det är annorlunda att vara tillsammans med någon som har barn. Det blir inte bara en person man inleder en relation med. Det kommer många på köpet genom det. I första hand barnet. Självklart. Men det finns en annan förälder också. Det blev kanske annorlunda för oss för att vi träffades så snart efter separationen. Det hade antagligen varit något helt annat om vi träffats efter något år när allt fallit på plats. Nu blev det inte så och nu känns det helt självklart att det är som det är. Så är det för alla. Alla människor kommer med en historia.

Men jo. Det fanns också en långt tid när jag var ledsen för allt. Inte för att S:et fanns. Kring henne har det aldrig någonsin funnits några frågetecken. Jag tyckte om henne direkt. Men det var allt annat. Det kändes som att det inte fanns någonting han inte hade gjort innan. Han hade flyttat ihop, köpt en lägenhet, förlovat sig, friat i London, gift sig, köpt bil, hund och skaffat barn. Jag tyckte inte att det fanns något kvar för mig. För oss. Att ingenting vi skulle göra kunde bli något speciellt för honom. Och speciell. Det är ju det man vill vara. Jag ville inte vara hon som för alltid är "den nya". Den som kom efter. Som skulle jämföras med den första och hela tiden förlora. En skilsmässa efter så många år innebär en massa besvikna människor. Det är inte bara de två som skiljer sig som känner. Det är hela släkten, alla vänner. Jag tyckte inte att det var så roligt att höra talas om den besvikelsen. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna bli en lika självklar del av hela hans liv när alla hade historien med någon annan. Och inte heller ville ha det på något annat sätt. En gång frågade min mamma om jag trodde att vi skulle gifta oss någon gång. Nej, sa jag. Det tror jag inte. Jag tror inte att jag vill, har aldrig haft någon sådan längtan. Och hon sa att nej, det är väl inte så roligt han har ju redan gjort det en gång. Och petade rakt in i ett stort öppet sår. Kanske blev allt känsligare för att det tog tid att få alla relationer att fungera. Innan jag faktiskt blev den enda. Jag kan inte ens beskriva den smärta jag kände. Det låter kanske barnsligt. Det finns så mycket värre saker som kan hända. Men just då i mitt liv var det det största och tyngsta jag någonsin gått igenom. En stor del var barnfrågan. Jag hade aldrig velat ha barn innan honom. Men det växte fram. Säkert till stor del tack vare S:et. Hon var helt underbar. Och självklart för att jag kände mig så i hela kroppen kär i honom och säker på att det skulle vara vi. Det var så stort. Och jag tänkte mycket på det. Hur något så stort skulle kunna vara lika stort en andra gång om vi någonsin blev med barn. Kanske var det inte heller förrän vi satt på ultraljudet några år senare som jag förstod, verkligen förstod, att det är lika stort hur många gånger man än gör det. Att bestämma sig för att försöka få barn ihop, binda ihop sig tills döden skiljer en åt - långt större än äktenskap, det blir aldrig en vana. Det är en jävla rikedom som plötsligt landar i ens knä. Ett litet hjärta som slår. Och när vi hörde den lilla hästen galoppera inne i magen hade alla tvivel, all sorg bleknat och försvunnit sedan länge. Det fick ta tid. Och tiden, visade det sig, läkte alla sår.

Oljud.

Jag trodde att Mikael skulle få hörlurar av mina syrror när han fyllde år. Det fick han inte. Nu spelar han Battlefield 3 medan jag sörjer presenten som inte blev.

Ny box.

Igår påbörjade vi Sopranos-boxen. Vi hann bara se ett avsnitt eftersom Mikael satt och somnade (han har inget problem med att sitta upp och sova). Mot slutet väste han "nä nu får det vara slut snart". Och det var det sen. Verkar mycket lovande det här. På riktigt alltså.

Ikväll ska jag åka till Hisingen och intervjua & fota  kvinnor som inte kan sjunga* som sjunger i kör. Det ska bli riktigt kul faktiskt.

..
* Dialoggerskan K uppmärksammade min lite olyckliga felstavning "sjunka" istället för "sjunga".

Arne frågar.

Arne frågade om jag tror att människor födda i samma stjärntecken har liknande egenskaper. 

Jag gissar att hon frågade det eftersom jag raljerade lite över den stora samlingen Skorpioner i min familj. De sägs ju vara tjuriga och långsinta. Även om det stämmer in på vissa av dem stämmer det in väldigt bra på andra stjärntecken jag känner också.

Nej. Jag tror inte på stjärntecken.

P.S Jag hoppade över en fråga som jag återkommer till senare. Den handlar om mina  5 bästa smultronställen i Göteborg. Väldigt svår fråga.

Födelsedag.

Idag fyller S:et år. SJU stycken. Fattar faktiskt ingenting. Nyss kallade hon mig för "Fin" (Josefine), sladdade runt med napp och blöja, satt och vrålade i vagnen utanför Ica Effkå. Nu säger hon att saker "typ äger", "jaha.. det bryr väl inte jag mig om", kan läsa & skriva och ja. Hon är stor. Men ganska liten också. Ikväll har vi bjudit hit några vänner med barn. I hemlighet. Det ska bli skitkul. Jag ska laga gryta och vi ska äta marängswiss med pannkakor (tror jag). Mikael köpte två tv-spel till henne. Ett var han "tvungen att testspela" igår. I två timmar. Ganska lång testning ändå. För svårt för S:et tydligen. Kan känna en liten misstanke om att det var till honom egentligen. Misstanken baseras delvis på att han rätt länge tjatat om att han "skulle behöva ett bilspel faktiskt".

Sofia frågar.

Sofia undrade hur jag och M träffades.
Nätdejting. Nä. Inte riktigt. Eller inte alls faktiskt. Jag läste hans blogg. Den hittade jag genom en pytteliten notis i GP en gång för kanske sex eller sju år sedan (minns inte så noga). Läste den länge. Kommenterade aldrig. Inte förrän han skrev om den där Baddräktsmannen. Då råkade hela mitt namn med för- och efternamn komma med. Något jag av någon anledning tyckte var vansinnigt pinsamt. Sen gick det ett tag och jag insåg att jag hade bästa bloggmaterialtipset till honom. Nore Norold. Min hemstads stjärnregissör. Så jag skickade en länk till honom. Mikael tackade för det fantastiska tipset (men bloggade aldrig om det så det får jag väl göra själva då!) och skrev att han tyckte att han kände igen mitt namn. Ja, hallå från när hela namnet hamnade i ditt kommentarsfält. Sen mailade vi lite fram och tillbaka om Kungälv. Han är uppvuxen där och jag hade tillbringat ett vansinnesår på en folkhögskola där när jag var 19. Vi mejlade och mejlade. Om en massa olika saker. Jag var nog ganska deppig på den tiden och i behov av någon att prata med. Så han blev min ventil. Det fanns inga tankar på att det skulle vara något mer än så. Vi kunde skicka flera mejl om dagen. Långa långa. Det var allt mellan himmel och jord. Filmer vi sett, komiker vi gillade, böcker vi läst, saker som hänt, om människor vi träffade. Det var som en glipa in i hans verklighet i de där mailen. Vi lärde verkligen känna varandra. Det fanns ingen anledning att skönmåla någonting. Vi skulle ändå inte ses. Men plötsligt skulle vi det ändå. Vi bodde ju ändå i samma stad och mejlen var så fantastiska. Vi gick och fikade under stor vånda. Han var bakfull och nervös som fan. Jag var bara nervös som fan. Han inledde med att berätta om den gången han svällde upp som en ballong av en allergichock och hur han fick våldsam diarré och hamnade på akuten. Jag drack min latte och var skräckslagen över detta konstiga att bara gå och träffa någon så där som man inte träffat innan. Vi skildes åt och var nog ganska lama av rädsla båda två. Tänk om vi nu hade förstört hela vår mejlkorrespondens. Innan vi sågs lovade vi dyrt och heligt att oavsett hur det gick i verkligheten så skulle vi fortsätta skriva till varandra. Sen på kvällen, en varm junikväll, skickade jag ett mejl där jag skrev att jag gillade honom men att jag var ganska övertygad om att han tyckte att jag var konstig. Det tyckte han inte. Han gillade mig också. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag blev väl helt enkelt förälskad. Men han var gift så det var uteslutet. Tänkte att jag bara skulle förtränga det. Låtsas som ingenting och umgås ändå. Och det gjorde vi. Det fanns inget hemlighetsmakeri kring att vi sågs. Det var inget konstigt med det. Men det tyckte ju jag. Jag började bli kär. Jag fick reda på att han kanske var på väg ut ur sitt tioåriga förhållande. Inte på grund av mig. Det var deras sak. Men naturligtvis tändes ett hopp. Och han blev kär i mig. Alla rådde honom att inte träffa någon så direkt efter separationen. Någon bad honom leva singelliv. Någon tyckte att skilsmässa var det värsta man kunde göra mot ett barn. Jag tror faktiskt inte att det var någon mer än han och en till som tyckte att det var bra att vi var ihop. Det är tungt att ha det så. Jag vet inte om man får tycka synd om sig själv för sådana saker men det var fruktansvärt att vara i en relation med någon som går igenom en skilsmässa. Det är så mycket sorg, så mycket åsikter. Och jag var så kär så att jag kunde dö. Hade jag inte varit det hade det aldrig gått. Det första året tillsammans är ett av de värsta i mitt liv men också ett av de bästa. Har aldrig älskat, gråtit, sörjt och varit så lycklig i en sådan röra någon annan gång i mitt liv. Det hade kunnat slå in en stor kil mellan oss, och länge var jag bitter för att jag inte fick det där första nyförälskade året helt utan uppslitande konflikter, men det fungerade nog mer som sättlim. Vi tog oss igenom sjutton kriser det året kan det kännas som. Och nu är det vi. Och kommer alltid vara. Det tror jag.

Gladast idag var det här elskåpet:

Mr Arboc frågar.

Mr Arboc undrade om jag är en sån som alltid läser ut böcker eller om jag kan sluta om de känns hopplöst dåliga/tråkiga.
Jag har faktiskt precis börjat sluta. Jag har insett att man helt enkelt inte har tid att läsa ut böcker som inte roar en på något sätt alls. Det är slöseri med tid som borde läggas på andra bättre/roligare/mer välskrivna böcker. Två jag slutat läsa mitt i är David Eberhardts "I trygghetsnarkomanernas land" och "Getingfabriken" av Iain Banks. Men än så länge är de nedlagda bokprojekten lätträknade. Däremot försöker jag ändå att ge de flesta böcker en ganska ordentlig chans. Vissa böcker tar längre tid på sig att sjunka in och för att man liksom ska hitta varandra, du och författaren, får man ibland härda ut och plötsligt visar sig den Heliga Graal.

Hanna frågar.

Hanna undrar var jag ser mig själv om tio år, privat karriär etc.

Om tio år hoppas (och tror jag) att jag kan försörja mig helt på skrivandet. Helst i någon hyfsat kreativ form. Nu är jag precis i början av min karriär och än så länge tycker jag att det är helt fantastiskt vilka fina och roliga människor jag får träffa genom jobben jag gör. Doulour, konstnärer, musiker, ja vem som helst. Människor man antagligen aldrig skulle få kontakt med annars. Så det hoppas jag att jag fortfarande kommer att göra om tio år. Samtidigt hoppas jag att jag inte arbetar för mycket utan att både jag och Mikael kanske skulle kunna gå ner i arbetstid lite grann och ha varannan fredag ledig. Eller varje! Långhelg varje vecka skulle vara alldeles fantastiskt. Men det hoppas jag har blivit så innan de tio åren gått. Hur roligt det än är att få arbeta är det ändå lite sorgligt emellanåt hur lite ork och energi (och tid!) vi har när det till slut blir kväll. Jag har egentligen inte en helt glasklar bild av vad jag vill göra. Jag känner mig ganska öppen. Radio är jag till exempel väldigt sugen på att testa.

Privat gissar jag att vi flyttat då (för om det blir som jag vill är vi fortfarande ihop då). Eller snarare: vi har flyttat då. Jag tror inte att S:et, 17 år vill dela rum med sin lillsyrra. Vi är ganska veliga när det gäller det där med boende. Vi älskar att bo i lägenhet och vi älskar den här gården men så fort det blir sommar börjar vi drömma om hus. Kanske att vi skaffar en sommarstuga istället. Det tror jag egentligen skulle passa oss bättre. Jag tror inte att vi har fler barn men sånt kan man ju inte veta heller. Vi bor troligtvis kvar i Göteborg, reser förhoppningsvis mycket mer då än nu och har allmänt väldigt roligt med varandra precis som vi har nu.

Länkkärlek.

Johanna, Säg ifrån om jag sagt det här förut, bloggade om en märklig fråga och ett märkligt svar. Läs.

Mysko.

Det är något skumt med min google reader. Det har börjat poppa upp gamla inlägg jag redan läst som att de är nya. Eller är det om någon uppdaterat inläggen? Men det verkar också skumt för jag har inte märkt någon skillnad alls på inläggen i så fall.

Bra dag idag.

Jag ska fortsätta svara på frågorna lite senare. Det är väldigt roligt!

Men först ska jag på ett roligt möte/fika och sen ska jag intervjua en smyckesdesigner som heter Malin Lövgren. Typiskt bra dag det här. Och ikväll ska jag skriva! Både blogg och reportage faktiskt.

Finfin.

Idag la Nippertippa ut en bild på den här fantastiska julkandelabern från Indiska på Instagram. Jag kände genast att jag/vi måste ha den.

Social.

Just nu är jag extremt upptagen. Ser "Ensam mamma söker" med Emster via facebook. Till jul ska vi ses och skåla i Gosa "det mysiga vinet" som hyllning till programmet.

Och nu är Linn också med. Trevlig måndagstradition det här. Det enda som saknas är helt klart Gosa.

Veterinären.

Igår kom vi hem efter en helg hos mina föräldrar, gocart, för mycket mat och godis. Vår granne (Årets domare!) passade katterna. De var i gott skick. När jag var på väg för att gå och lägga mig såg jag att Frallan (som i vanliga fall är vit som snö) var alldeles gul över ryggen. Jag bad Mikael komma och titta. Han tittade. "Jag kan inte se att han är gul". Nähä, sa jag. Det är han. Så Mikael gick in på toaletten och undersökte ryggen i bättre ljus och vrålar då "MEN HAN ÄR JU ALLDELES GUUUUUUUUL!!!??? HAR DU SETT DET ELLER???". Ja det hade jag ju. Vi, eller rättare sagt jag, diskuterade vad han kunde ha strukit sig mot som är gult här hemma. Jag kom med några högst troliga förslag men blev genast idiotförklarad. Det luktade skumt tyckte Mikael. Mitt starkaste kort var att han antagligen varit uppe på köksbänken och kramats lite med liljorna - därav färgen. Jag gick ner och la mig. Efter en stund kom en jagad man ner för trappan med datorn i högsta hugg. Han kastade den i sängen och väste att jag fick googla om inte den ändrade pälsfärgen berodde på depression. Jag sa att den där färgen nog inte är permanent men han var säker på att han under helgens gång blivit så deppig av att vi försvunnit ur hans liv att hans päls helt enkelt skiftat färg. I så fall har han skiftat tillbaka till idag.

Bondhustrun frågar.

Bondhustrun undrar om det är så harmoniskt som det verkar med bonusbarn/bonusmamma-relationerna som det verkar. Och om det alltid varit så.

Och ja det är det faktiskt. Vår stora fördel, mitt i all smärta som en skilsmässa naturligtvis resulterar i för alla inblandade, var att S:et var så liten när jag kom in i hennes liv. Hon var runt 2 år då. Det var inte så mycket med det. Först var jag inte där och sen var jag det. För henne är jag en självklar del av livet. Hon minns inget annat även om hon nu kanske har en konstruerad bild av hur det var tidigare. Jag minns att det fanns en kort period när hon var knappt 3 år när hon inte ville hålla mig i handen när vi gick någonstans. Det gjorde ont i hjärtat. Hon ville väl testa mig. Det gick över och jag var godkänd. Det var faktiskt hon som blåste bort all rädsla för barn. Jag vågade knappt titta på barn innan, jag visste liksom inte riktigt hur jag skulle bemöta dem eller vad man säger/gör. Det visade sig att det var den enklaste och självklaraste saken i världen. En gång frågade hon om jag var med när hon drogs ut ur magen (hon föddes med kejsarsnitt). Så nära är vi. Jag tror att hon litar på mig och älskar mig. Jag gör ingen skillnad på henne och Tintin. För mig är båda två mina barn. Det hade antagligen inte varit på samma sätt om hon varit en handfull år äldre. Då hade jag kanske mer blivit en extraperson för henne, lite mer tydligt "ny i familjen" på något sätt. Nu är jag en av medlemmarna i hennes stora familj. Ibland får jag frågan om jag kan säga till henne, alltså tillrättavisa. Om Mikael tycker att det är okej. Det är en icke-fråga. Vi är en familj där alla har lika stor plats och de vuxna delar ansvaret för barnen. Så med andra ord är hon lika van vid att det är jag som håller i vuxensnacken/utskällningarna när hon gjort något dumt som att någon av hennes "riktiga" föräldrar gör det. Och det är jag ganska säker på att inte någon, varken hennes mamma, pappa, bonuspappa eller jag, tycker är något konstigt. Det skulle vara helt ohållbart om jag (eller hennes bonuspappa) inte skulle kunna göra det. Herregud vad hon hade kört över mig/oss då. Det är nämligen en kaxig och bestämd liten kvinna vi har att göra med här. Men också en oerhört kärleksfull och smart liten person som jag älskar precis som att hon är min egen. 

(Det problematiska har, som i så många fall där det är många iblandade, funnits i vuxenrelationerna. Men det är överstökat sedan länge. Nu funkar hela tvåfamiljs-grejen väldigt bra.) 

Anna frågar.

Hoppsan hejsan. Jag hade ju helt kortslutning och länkade till fel Anna. Baba babies-Anna skulle det ju vara såklart!

1. Vill du ha fler barn?
Nej, jag tror inte det. Det känns som att det finns en förväntan på det. Särskilt nu när vi är inne i den tiden där många verkar resonera "nu är hen 2 år. Perfekt ålderskillnad om vi blir med barn nu.".Jag är så glad i vår vardag nu när Tintin är större, mer självständig, en egen alldeles obändig vilja och en utveckling som går i rekordfart. Jag förstår inte hur jag skulle orka eller hinna ta in allt det som händer i hennes liv just nu om det fanns en bebis i hushållet också. Vi har två barn. Det klarar vi av. De får uppmärksamhet och badar i kärlek. Rent praktiskt fungerar allt bra. Två barn är liksom inga större problem att ha hand om ens när jag är ensam någonstans med dem. Nu är i och för sig S:et redan 7 år (snart i alla fall) så henne kan man ju förklara saker för "vänta här nu" och "spring inte iväg" "kan du bära den här kassen". Ja, det där är ju ren krass praktisk verklighet. Nu tror jag inte att det är sådana saker som styr hur många barn man försöker få heller men när jag resonerar kring barn så tänker jag så här: vi klarar av att ha två barn på ett bra och fint sätt. Varför ska vi försöka få fler ända tills vi känner "nu orkar vi inte fler barn". Det känns perfekt som det är nu. Jag har inget sug efter fler barn. Vi är en så himla... bra familj nu. Älskar den precis som den är och vill inte förändra den alls. Man ska såklart aldrig säga aldrig. Jag trodde faktiskt att det skulle komma ett bebissug när Tintin blev större men ju längre tiden går desto mer tänker jag att så här som vi har det nu... vi kunde inte ha det bättre. Men det ska tilläggas att jag och Mikael inte är helt överens i den här frågan.

2. Hur bor ni?
Vi bor i en 2,5 som fungerar som en 3:a. Den är egentligen lite liten för oss men jag älskar att bo här. Man kommer in i hallen, badrummet rakt fram, till höger är det kök och matplats  med stor öppning in mot vardagsrummet. En halvtrappa ner från hallen kommer barnens rum. Det har konstiga vinklar och vrår. Huset är ett gammal landshövdingshus och vår lägenhet är en gång i tiden sammanslagen av två mindre lägenheter. Efter pardörren kommer mitt och Mikaels sovrum som är stort och ljust med en fin garderobsvägg som vi trodde skulle svälja allt (det gjorde den inte). En dag kommer vi att få byta rum med barnen men det håller vi på ett bra tag till. På 80-talet fanns det två fungerande kaminer i vår lägenhet men dem var det något snille utan smak som slog ner för att få mer plats. Vi kommer att bli tvungna att flytta i sinom tid men det blir inte förrän barnen behöver ett varsitt rum.

Spänning i vardagen.

Bilen är på verkstan och blir kanske klar idag. Så vi kan kanske åka till Laholm ikväll för att fira Mikaels, S:ets, min pappas och min syrras killes födelsedagar. Fyra skorpioner. Kanske bäst att stanna hemma i vilket fall som helst.

Johanna frågar.

Johanna frågade efter mitt bästa tips för att hålla kärleken vid liv.
Bråka mycket och se många bra tv-serier. Nej. Men jag vet inte om vi har det annorlunda än andra. Vi tjafsar om struntsaker, blir sura när vi är trötta, bråkar om uppdelning av hushållssysslor. Men för det mesta har vi det väldigt bra. Det går upp och ner som för alla andra. Ibland är man bara... trött och det avspeglas i relationen. Men jag tror att vi har en stark grund. Jag älskar honom och har svårt att se hur jag skulle kunna leva med någon annan människa. Hur vansinnig jag än kan bli på att han slänger sina kläder i en vas i sovrummet i väntan på att bära dem till smutskorgen och att han är svår att prata med när han har en skärm i ansiktet och hur arg han än kan bli på mig när jag blir omotiverat arg för mindre saker så fungerar vi extremt bra tillsammans. Jag älskar att vara med honom. Han älskar att vara med mig. Och vi har kul när vi är det. En av de viktigaste sakerna, förutom de uppenbara som att ge varandra eget utrymme osv, är nog att ha något gemensamt i vardagen. Det behöver inte vara så komplicerat. Det räcker att gilla att se på tv-serier tillsammans. Att ha något som inte kräver att man skaffar barnvakt, spenderar en massa pengar eller annat utan något som faktiskt går att göra lite när som helst. Och det som seglar över alltihopa som en  fet gyllene regel är att man måste prata och vara intresserad av den andres liv. För man har ju faktiskt två olika liv och de måste få ta lika mycket plats. Om man inte blir sedd av den man lever med, på riktigt, finns nog risken att man försvinner. Något av det bästa jag vet är när vi äter middag på fredagar, dricker ett glas vin och hänger kvar vid köksbordet i evigheter medan barnen leker och vi bara pratar pratar pratar.

Fråga på.

Jag är stressad och har en massa grejer att fixa så inspirationen hit är ganska skral. Så då tänkte jag att ni kan få fråga mig vad ni vill i stället så kan jag svara i inlägg.  Som Linn har gjort här till exempel. Nu blir jag dock lite stressad över det också för det kanske inte blir några frågor alls och det skulle ju vara jättepinsamt. Eller nä kanske inte jättepinsamt. Men lite.

Ont i magen.

En av de absolut tråkigaste sakerna med att arbeta journalistiskt är utan tvekan stressen när man måste få saker gjorda och folk inte svarar i telefon eller på mail. Så man ringer mailar ringer mailar. Letar efter andra att prata med. Folk är på resor och möten men de är fan aldrig på sina kontor i alla fall.

Gervais.

Ska se Daniel Radcliffe-avsnittet av Extras. Har stressat hela dagen så nu ska jag skratta istället. Borde ta Kate Winslet-avsnittet också. Jag älskar Ricky Gervais. Och Harry Potter. Och Kate Winslet.

Börjar likna min mamma.

Idag fick jag skriva på en lapp vad jag gör och vad jag ska göra. Jag kan liksom inte hålla reda på mer än kanske max två saker åt gången. Nu var det plötsligt en text som skulle in, tvätt som slängts in i maskinen (som jag får skriva på en ny lapp att jag har i maskinen så att jag inte glömmer ta ut den), en biljett som ska hämtas ut, en intervju som ska bokas, två barn att hämta, en mamma att ta emot och sen är det en grej till men den minns jag inte nu.

MEN HERRE GUD. Sista grejen är utvecklingssamtal för Tintin som jag just ringde och påminde Mikael om för att sen genast glömma bort själv.

Zeb Macahan.

Igår pratade vi om att vi ska boka in en turridning någonstans. Eventuellt på islandshästar. Mikael har aldrig suttit på en häst. Han är livrädd för dem. Men plöstligt blev han kaxig. Det berodde antagligen på sällskapet. Nu jädrar skulle det ridas. Han uttalade två meningar som verkligen skriker ut hur långt ifrån hästar han varit i hela sitt liv.

"Hur snabbt åker de då? 70 km i timmen?"

och

"Jag vill köra den vilt då... ute utan ledare"
....

M - Så sa jag ju inte. Jag sa inte ute. Jag sa bara att jag ville köra den. Och då kör jag ju inte inne. Jag vill åka på den ute.
J - Ja nu var det ju inte det som var grejen.
M - Vaddå. Jag ska köra ute. Åka på den.. eller vad heter det? Rida på den?

Polis polis.

Bildkälla

När jag och S:et gick hem från fritids vimlade det av poliser utanför den lilla Korvkiosken på Mariaplan. S:et blev naturligtvis MYCKET nyfiken.

S - Oj... kolla poliser... Undrar vad de gör här!!!
J - Mm.. de är nog här för att ta dig.
S - Va? NEEJ. Var det för att jag inte gick in direkt när de ringde efter långrasten?
J - Eh... okej avslöjad. Men nej de är nog inte här för att ta dig.
S [vrålar två meter från platsen] - NÄ. NU SER JAG TJUUUUUUUUVEN!!!

Present.

Mikael fick Battlefield 3 av mina systrar med respektive. På ett sätt: fy fan vad jobbigt. Han kommer att vara okontaktbar, han kommer att tjata om att jag ska se på när han spelar och han kommer att... inte vika från spelet en tum från det att barnen lagt sig till att vi ska sova. Men från den extremt ljusa sidan: LÄSTIDEN!!!

Helgen igen.

Tintin var nöjd hela vägen.

Lyx att få skjuts hela vägen hem till dörren

Jag började titta på Brideshead revisited i väntan på att Mikael skulle komma hem från Finalloppet.

Öl på Proviant.

En sväng på Puta Madre. Vi åt tårta och drack sött vitt vin.

Drinkdags.

Mycket nöjd med helgen. Mycket.

Helgen.

Det var en busy helg. Ner till mina föräldrar med tåg i fredags. Sova över. Lämna Tintin där. Bil upp mes syster och svåger, Mikael sprang finalloppet, sen vilade vi, sen gick vi till Proviant (nej, de där pinxtosen var ju inte så imponerande men varmrätten var bra.) med Ola & Helena. Igår åt vi frukost på Café Kultur, tog bilen ner, köpte blomma till pappa, bilen startade knappt i Halmstad när vi stannat, körde till mamma och pappa. Fikade och åt pizza med systrar och pojkvänner sambos och makar. I morse surade bilen igen. Vi körde upp. Jag lämnade Mikael på jobbet, bilen på verkstad och T på förskolan och sen gick jag hem och sov en timme. Tillbaka senare. Hej svejs.

Men...

... kompenserar genom att göra veggievarianten av Oreganokyckling och ger dem chokladkaka och kaffe.

Värdskap.

Vi ska ut och äta ikväll. Med Josefin bland andra. Tintin ska passas av Mister P och hans tjej. Vi har inte träffat henne än. Känns gjutet att bara "ja hej och välkommen hit, trevligt att träffas, varsågod att passa vår unge, nu sticker vi".

Toalett.

Jag tror att M:s toabesök skulle vara betydligt kortare om han lämnade sin besudlade iphone utanför. Undersöker just nu.

Jo. Det var ca 90% snabbare än i vanliga fall.

Ordbok.

Mikael jobbar hemifrån nu på förmiddagen. Han har ställt tjugo frågor om ord. Alla om kärlek, passion och lidelse. Verkar vara ett märkligt projekt han håller på med. Nu vill han ha en synonym för "torr person".

Länkkärlek.

Apple, dear? ska få nytt hus. Det ser hon fram emot. Och det förstår jag. Hon har gjort en fin målning med en skylt som pekar hem. Så. Nu tycker jag att ni ska läsa Sofia. Hon skriver så vackert och fint om allting. Till och med om grävskopor. Jag planerar att fika med henne en dag när vi är i samma stad.

Sen gick det på.

Har varit ute och sprungit en ganska rejäl runda i skön takt. Första på två veckor. De här dagisförkylningarna avlöser varandra. Går omlott. Idag struntade jag i det lilla lilla rosslet i halsen. Det känns bra. Men imorgon blir det lugnare. En sväng till gymet medan jag väntar på intervjusvar från Bangladesh (av alla ställen).

Det gick över.

Jag hade en stund för en halvtimme sen när jag kände mig riktigt peppad på att sticka till gymet och träna. Tyvärr rann det lilla suget ut i sanden och istället drabbades jag av sug efter en... kaka eller nåt. Godis kanske. Men det blir inget med vare sig det ena eller andra eftersom jag är hemma med Tintolainen och väntar på att Mikael ska överjobba klart.

Dagen när helvetet frös till is:

Jaha, där ser man. Även en syslöjdsidiot kan klara av vissa symaskinsalster. Jag hade egentligen tänkt ge sittpuffen till S:et när hon fyller 7 men nu när den är klar kan jag inte hålla mig. Hon får den på måndag när hon kommer hem igen. Jag sydde enligt den här tutorialen. Klarar jag av det klarar vem som helst det.

Öl & symaskin.

När jag pluggade var jag ute och drack öl ofta. Nu: nästan aldrig. Så himla deppigt. Dels är jag kanske dålig på att fråga folk om de har lust och dels har folk kanske inte tid. Eller så tycker de inte att det är kul. Men jag saknar det. Jag bli skitglad när någon frågar om jag vill. Måste vända den här trenden.

Nu ska jag i alla fall fundera på en intervju medan jag klipper i tyg. Jag har börjat använda symaskinen nu. Ja det är sant. Det började med att jag sydde så att undertråden trasslade sig. Lögn. Det började med att jag fick ringa min syster och fråga hur man får in raksömmen. Sen ringde jag två gånger till om andra symaskinsrelaterade frågor. Hon sa att det bara var att dra upp trasslet. Jag drog. Och drog. Och drog. Klippte lite. Drog med pincett. Svettades. Det kröp i hela kroppen. S:et stod bredvid "Jojo är det kul att sy? Är det kul att sy? Är det kul att sy?" och jag "TYYYYYYYYYYYYYST det är JÄTTEKUL". Fick stark lust att sparka ner symaskinen. Bära ut den på gården och slå en slägga genom den. Sen löste jag trasslet. Började sy igen och nålen bröts av. Då rann det svett på ryggen. Mikael fick komma upp och fixa allt för då var mitt tålamod slut. Sen sydde jag, HALLELUJA, två kuddfodral och två ärtpåsar. Nu ska jag ge mig på en present till S:et som snart fyller år. HAHAHA. Vilken idiotisk idé. Hon frågade om det är en pyjmas jag ska sy. HAHAHA, sa jag till henne. Nä det sa jag inte men det var vad jag tänkte. Sy kläder? Tror inte det. Jag ska nog hålla mig till saker man bara kan sy rakt framåt.

Mysig dusch.

Etsy. Där finns allt. Hittade just ett duschdraperi som.... vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Iögonfallande passar kanske bra.

Virrpanna.

Känner mig lite snurrig idag. Vädret antar jag. Har ärvt mammas väderstationsegenskaper. Iskalla fötter fingrar innan snön faller. Värk i huvudet vid väderomslag. Yrsel av ja vad fan som helst men inte så ofta tack gud.

Men i alla fall: idag fyller Mikael 35 år. Helt otroligt. Han var så ung och oförstörd när vi träffades. Nu är han skändad och gammal. Nä skoja bara. Men ändå. 35 liksom. Snart 40. Snart 50 och då vet man ju att nu har jag antagligen levt en del mer än hälften. Varsågod för dagens pepp.

35:an var det. Han fick/får en hotellvistelse med MIG i Simrishamn i slutet av november. Barnen kastar vi av i farten hos mamma och pappa. Sen laddar vi datorn med film och SOA. Ser Haväng. Stenshuvud. Ligger i sängen. Vilar. Äter mat. Äter stor frukost dagen efter. Vilar mer. Åker på någon utflykt. Två dagar. Vi två. Fattar ni? Helt underbart. Så bra flickvän jag är. Har helt uppenbart gett honom vad jag själv vill ha. Han ville ha Battlefield 3.

Blogg award.

Jag fick den av Världen enligt J (som för övrigt startat löparblogg!)

Varför började du blogga?
Jag hade nog velat ett tag men inte vågat. Sen peppade Mikael mig och plötsligt hade jag börjat. Jag ville helt enkelt ha ett forum där jag kan skriva vad som helst, om det mest banala, om mat, om nåt jag gjort eller inte gjort, vad jag läst, sett för film. Och skriva slarvigt om jag vill, oregelbundet, när som helst. Ja lite så. Och för att jag verkligen tycker att det är kul att skriva. Hade jag vetat innan hur många fantastiska människor man kan möta genom bloggandet hade jag börjat långt innan.

Vilka bloggar följer du?
De som finns i högerkanten. Två låsta fantastiska. Sen finns det en hel hög som jag kommer ihåg då och då och går in och läser. Just nu kommer jag dock inte på någon.

Favoritfilm?
Jaha. Väldigt svår fråga. Det beror nog på vilken dag man frågar. På gymnasiet var det i alla fall definitivt Reality bites. Den har jag sett hundra gånger minst. Den är för mig vad Dirty Dancing verkar vara för många andra. Älskar dig för evigt tyckte jag mycket om. Och nu står det stilla men det är nån annan film jag egentligen tänker på. Vänta... KICK ASS!!! (borde givetvis heta Hitgirl eftersom hon äger hela filmen)


Vilka länder drömmer du om att besöka?
Jag skulle vilja resa mer i Italien. Åka till Japan. Kanada. Äh. Jag vet inte. Hur många länder som helst.

Mina fem bloggrosor går till:
Emster - koolaste katten i stan. Skitgullig, supertrevlig och jätterolig. Linn, superkockande bokmal som också är mycket rolig och bestämd. Smarta, fina och roliga Karin som nästan alldeles nyss börjat blogga och gör det skitbra. Helena, också hon superkock, rolig, snäll och allmänt mycket bra människa. LillaGrå, som äntligen har kommit tillbaka till bloggandet. Hon är också rolig och väldigt fin. Fem fantastiska kvinnor går mina rosor till med andra ord. Men det hade kunnat vara hur många som helst.