När jag ändå ...

... den principen har gått för långt. Det är inte att "när jag ändå ska jag gå upp" ta med den lilla dammsugaren och göra rent trappan, övervåningen och badrumsgolvet. Och när jag ändå dammsuger badrumsgolvet böjer mig ner och ser någon fläck och tar en sådan där badrumsservett och lägger mig ner och skrubbar golvet rent. Mikael har börjat med wunderlist. Där stolpar han upp saker som behöver göras. Saker han gör. Skillnaden är att jag inte skriver ner. Jag vet inte ens allt jag hunnit göra den här förmiddagen samtidigt som jag skrivit på en komplettering till ett seminarium jag inte kunde gå på, börjat förbereda ytterligare ett seminarium om textbindning (*snark*, det här är en delkurs jag gick för tre år sedan men missade ett seminarium på och nu måste jag göra om ALLT). Jag har: burit upp tvätt, vikt ihop tvätt, lagt in en maskin, tömt diskmaskinen, plockar bort plotter som ligger kors och tvärs och härs i vartenda litet hörn. Dammsugit trappan och övervåningen som sagt. Bäddat.

Åh. Tänk när barnen inte bor hemma. Bortsett från att jag kommer att längta ihjäl mig efter dem kommer jag att njuta av att de där små pinalerna de sprider kring sig som vore det konfetti inte förekommer mer. Det kommer inte längre krasa under fötterna vart man än går. Jag kan inte beskriva det raseri som byggs upp i min städmaniska hjärna när det hårda blåvita vinterljuset lyser in över fläckar och damm här i huset. Som jag kompromissat med städningen. Mikael tror att jag inte har gjort det. Att vi har någon sorts sjuk nivå på städningen här. Men som jag städade när jag bodde ensam i Masthugget. Den här känslan följer menscykeln på ett, numera, fruktansvärt förutsägbart sätt. När jag är någonstans kring ägglossningen är jag redo att först tvinga Mikael att gnugga och städa allt och sen skicka ut honom till en egen lägenhet så att jag får vara ifred och ensam i det städade fina. Det skänker ett sådant lugn. En sådan massiv ro i min hjärna när det är städat och fint. Om han och barnen kunde bo i en liten lägenhet nere på Litteraturgatan någonstans de långa dagarna tills mensen kommer så skulle min hjärna vara så mycket mer harmonisk. Men det är väl mycket begärt. Det kanske är rimligare att jag har en liten lägenhet.

Bilen & guldmekanikern.

Jobbet drog över lite men sen packade jag in mig i allt varmt jag kunde hitta i den stora väskan jag släpat med. Gick och gick och gick och kom till slut fram till verkstan. Och nu ska jag berätta något som alla kommer tro är ett mirakel. Det hände något som aldrig händer på verkstäder.

De hade lyckats renovera bromsoket. Så istället för att betala närmre femtusen blev det ett betydligt nättare (om än tråkigt) kalas på trettonhundra kronor. Och killen i kassan var så trevlig! Men sen var  det inte lika roligt när han började prata om att vi kanske har fått tag på ett sådant exemplar som bara "går sönder och går sönder så som det bara är med vissa exemplar". Och jag "så vi har köpt ett måndagsexemplar?". Och det tyckte han lät som att det stämde och kondolerade mig samt nickade förstående när jag sa att jag igår hade fantiserat om att först slå sönder bilen och sen elda upp spillrorna. Jag insåg inte förrän efteråt att det kanske lät som att jag tänkte ägna mig åt någon form av försäkringsbedrägeri.

Jag blir alltid lika glatt överraskad när personal på bilverkstäder (där vi numera tillbringar orimligt mycket tid) pratar med mig (också) som att jag förstår vad de pratar om. Och inte bara frågar efter Mikaels nummer. Det är ju sjukt att bli tacksam och glad för det men hur som helst. Det blir jag. Fick nästan lust att gå och ta en kaffe med den där mekanikern. Vilken kille. Först laga bilen mycket billigare än vi trodde det skulle bli, sen vara deltagande i den här banala problematiken och dessutom tala med mig som visste jag det mesta om bromsok-problemas. Jag älskar honom lite nu.

Hem till mina rötter igen.

Vad passar bättre när jag återvänder till det här gamla blogg-skrället än att citera Ulf Lundell? Nä. Inget.

Gud. Så hemtamt det känns att vara inne i blogger och skriva. Så vit och fin bakgrund. Det passar en gammal dam som jag ju. 

Jag hörde Benjamin Ingrosso säga att pastavattnet ska vara salt som en kallsup så nuförtiden häller jag i fruktansvärda mänger salt. Tänk vad man lär sig av att vara med barnen och titta på saker som är så tråkiga att klockorna nästan stannar. En stund övervägde jag till och med att börja följa ynglingen på instagram för nånstans sa nån att han lägger upp massa pastabilder. Och pasta. Det gillar man ju. Nu blir jag lite osäker på varför jag skriver om Benjamin Ingrosso men det spelar kanske inte så stor roll. Eller så är det väl för att färsk pasta är det enda jag orkar tillreda åt mina barn en sån här kväll när jag är ensam hemma, är trött efter jobbet och lite lätt panikslagen över hur mars månad ska gå ihop rent praktiskt.

Jaja. Vi får se hur det här blir. Jag känner mig mycket tilltalad av att bloggen kommer se ut som den gjorde innan. Jag har aldrig riktigt vant mig vid wordpress.