S:et åt frukost hemma nu på morgonen. Det är alltid en intressant upplevelse att se hur M hanterar denna.. händelse.
S:et tar en tugga. Ganska liten oftast. Minimal om man ska vara helt ärlig.
Sen pratar hon om saker hon ser runt omkring sig - precis VAD SOM HELST kan fånga hennes intresse vid den här tidpunkten - innan hon gör sig beredd att ta nästa lilla minitugga. M som äter sin frukost på jobbet sitter på en stol bredvid och tittar på. Det syns att det brinner inne i hans hjärna av att se på hur S:et liksom sjunger långsamhetens lov. Efter en stund brinner det inte längre. Det har slocknat. Han är.. död?
Vi måste faktiskt skynda oss lite nu...
Försök Äta lite mer nu!
Låt Ryssland vara!
Sån skit bryr hon sig inte ett dugg om att man säger till henne. Den enda gång hon faktiskt ätit upp sin frukost snabbt var när hon satt ensam i köket medan vi sprang runt och fixade en massa annat. Men sitter man där - då ska det pratas. Om färgen på golvet, varför fåglarna flyger, var vitamintabletterna kommer ifrån och när jag köpte dem, om hur Rysslands klor nog inte går att måla med nagelllack "för de är för små" och hundratals andra små iakttagelser. Sen gnäller hon en stund om varför vi egentligen behöver väcka henne när hon faktiskt skulle föredra att vakna av sig själv! Ja, vem vill inte göra det?
Sen surar M en stund för att hans bebis inte kommit ut än, för att han är trött och för att han hellre skulle vilja ha Rysslands liv idag (välta ner saker för att reta folk, äta mat, bajsa, lägga sig och sova hela dagen för att sedan vakna när alla är hemma igen så att det är många som störs av hans odrägliga tonårsbeteende).
Nu har mina två muntergökar till familjemedlemmar lämnat hemmet så nu ska jag gå och lägga mig igen. Eventuellt är det lättare att vara munter på morgonen när man vet att man inte har något alls planerat för dagen. Att man kan läsa, sova, vila, äta mat, titta på tv, ta en liten promenad (dvs: INTE JOBBA!!!).