Jag önskar att jag hade en vän som jag hade haft i evigheter. Som vet vad jag pratar om när jag pratar om någon stig, någon gammal lärare från lågstadiet. Men det har jag inte. Inte för att jag är en dålig vän. Mest för att alla har flyttat runt. Folk har förändrats, utvecklats, gått vidare, släppt varandra.
Min närmsta vän är M. Det finns ingenting vi inte kan prata om. Det är fint.
Vi pratar om det lägsta lägsta. Vi pratar om viktiga saker. Inget ämne är fel.
Ofta tänker jag på Linn och Kate från folkhögskolan som de som känner mig bäst bland vänner. Vi har varit nervösa, glada, lyckliga, packade, hånglat med varandra, snott Bruce Springsteen-skiva av nån skitfull Kungälvsbo, sjungit karaoke med knivar som mikrofoner, köpt kläder, spytt galla över folk, gråtit, tröstat, gråtit mer, lärt oss ordstäv bara för att det är kul, bläddrat i medicinböcker, älskar litteratur, gjort listor över de värsta sjukdomarna, de vackraste skådespelarna (tror Vincent Cassel satt som etta eller om det var Aaron Eckheart),skilts åt, gråtit blod, vuxit upp, haft förhållanden, blivit dumpade, blivit dödligt kära, fått barn, skickat hundratals mail och handskrivna brev, haft sporadisk kontakt men aldrig släppt varandra.