Line Blikstad

En av de bästa sakerna med att gå på samma folkhögskola en gång till är att jag fått tillgång till deras lilla fantastiska bibliotek igen. Jag insåg idag att jag tillbringat alldeles för lite tid där. Men i deras lilla monter med nyheter gjorde jag två låneklipp och ett av dem var den här:
Det var något med Blikstads språk som fångade mig direkt. Men framförallt var det Magnus Utviks ord imorse om att karaktärerna stannar kvar efteråt som fick mig att plocka upp den idag. Och just en sådan bok är jag på jakt efter. Jag blir inte lika lätt bortsvept av böcker längre. Jag vet inte om det beror på att jag läst mycket eller om jag som vuxen fått svårt att koppla bort annat (stress, tvätt, bekymmer osv) ur huvudet. Hur som helst tror jag på Blikstad. Bokens första trettio sidor har börjat så fint.

Det fanns en bild av henne.
Den var tagen 1950, när hon precis hade fött John. Hon satt i en grön fåtölj med honom i knät. Han var klädd i sparkdräkt och sockar med snörning, som hela tiden ville glida av. Hon höll hans hand, som om hon var rädd att tappa honom i golvet, och när han somnade viskade hon: Jag är din mamma och jag ska alltid ta hand om dig.