torsdag 18 november 2010

Day 08 - A moment

Det är som att det inte finns någon början och inte något slut. Bara som ett enda långt ögonblick. Vattnet går. M rusar iväg efter bilen. Vi åker genom nattsvarta Göteborg. Någon taxibil passerar. Tyst och stilla. Musiken från radion kändes overklig.

Inskrivna. Inga värkar. Sova över. Sova nästan ingenting. Vakna. Upp på BB med stora magen och äta frukost. Tanken "tänk om mitt barn inte överlever så har jag suttit här uppe bland alla nyförlösta och levande bebisar". Och sen dropp. Väntan. En liten smärta. Mer dropp. Och smärtan som växer. M som dricker kaffe efter kaffe. Han pratar med barnmorskorna (Lena först, Gullvi sen och den sista minns jag inte ens namnet på för det var Gullvi som tog mig igenom allt). Plötsligt är det fruktansvärda smärtor. Kvaddlar. Hjälper inte. M som masserar. Klappar. Tröstar. Peppar. Saft och mat. Lustgasmasken och så är jag långt långt borta. Ta bort den nu du måste ta bort den nu ropar de. Jag kan inte förstå hur de kan säga något så idiotiskt. Jag tar inte bort dem. Hoppas de inte ser. Någon bänder masken ur mina händer. Hänger över sängen. Saccosäcken som hundratals tusentals andra kvinnor hängt flämtande över andra dagar. Det tickar och låter. Skärmar som visar värden. Jag ser smärtan öka och minska. Kroppen sköter sig själv. Bebisen mår bra.

Och sen hur smärtan blir helt ohållbar. Jag gallskriker rakt in i lustgasen. Vill du få epidural. Ja, gråter jag. Någon kommer och ger mig sprutan. Allting trycker nedåt. Timmarna går men jag hör bara röster från radion och musik. M trycker på ryggen. Säger att jag är så stark och bra. Tiden står stilla. Det blir sol och det blir mörkt. Så säger någon att det är nära. Jag skriker rakt ut "nu orkar jag inte mer. Det går inte.". De säger att det går. Att jag visst orkar. Att jag är hur stark som helst. Och så får jag känna ett huvud mellan benen. Jag gråter och skriker. Lite till, bara lite till, snar är bebis ute. Så blir det tyst. Ett litet skrik. Jag har henne plötsligt i mina armar. M gråter och världen stannar.

21 kommentarer:

Sofia sa...

Okej, grinar nu.

Lisa sa...

Jag med, grinar alltså. Det häftigaste som finns och allt kom tillbaka när jag läste ditt inlägg.

Hissmannen sa...

Magiskt :)

Fifi sa...

Puh, skönt att se att åtminstone två personer har grinat innan mig…

Usch, inför min förlossning är jag mest rädd för dropp och nålar, och att vara i sjukhusmiljö, det skrämmer mig mer än själva smärtan. Jag hoppas innerligt att jag inte behöver göra snitt, för jag är så rädd för maskiner, bedövning, att bara ligga där och inte kunna göra något…

kram

Fröken Svår sa...

Gråter också. Det är alltid något med födelsehistorier, alltså. Till och med sådana på tv där de klämmer ut en mjuktorr och rosig tremånaders :P
Denna var magisk. Tack för att du delade med dig.

Kulturkoftan sa...

Gråt, gråt. Jättestark text, Josefine.

miri sa...

å. så fint skrivet. blir alldeles rörd, fina dina du.

SE sa...

Uh jisses. Jag med och som kille har jag ingen referenspunkt. Skall förvisso bli far snart.

mikebike sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Miss Muffin sa...

Oj, tack alla. Jag blir rörd av era snälla fina kommentarer. Varenda en. Tack.

emster sa...

Jag gråter också. Otroligt vackert.

Mia sa...

så otroligt vackert skrivet. att hamna så mitt i det. herregud vad det skrämmer mig, och herregud vad fantastiskt gjort av dig. och skrivet, inte minst.

Jonna sa...

Jättejobbigt att sitta på bussen på väg till jobbet och gråta.

Arne sa...

jag gör som de andra och gråter jag också. Jag älskar förlossningsberättelser. Kan vi inte skriva en bok om bara förlossningsberättelser du och jag? ;)

TinaLinaTiny sa...

Åh så himla fint!
Du är så jädra duktig på att fläta ord till meningar.

LillaGrå sa...

Gudars skymning vad starkt.

Kastas tillbaka till mina egna känslor och min egen smärta och det underbaraste som kom ur den.

Vilken bra text - kram!

Haren sa...

Gu så fint!

Miss Muffin sa...

Men gud vilka snälla snälla fina kommentarer. Jag blir varm ända in i själen. Tack alla fantastiska människor!

Johanna sa...

Fantastiskt! Att man kan föda barn, alltså. Vilken grej. Fint.

Frida Gro sa...

Gud vilken magisk text. Saft och mat. Förlossningsberättelser är mitt bästa.

Fru K sa...

Hittade hit via Doktoranden. Väntar på mitt andra barn nu och är lite extra hormonell, men jag gråter också. Det finns inget större moment.