Häromdagen frågade lilla S:et när vi egentligen ska tillbaka till "hennes bästa bok-i-affär*". Det var förvisso bara en vecka sen vi var där eller något men jag är inte den som är den. Jag kan absolut tänka mig att gå dit igen snart.. idag till exempel tänker jag mig.
JAG ÄLSKAR den BOK-I-AFFÄREN skrek hon när vi gick inne i stan, uppenbart besviken över det dåliga utbudet på Akademibokhandeln(?).
Sist vi var inne i det antikvariatet som S:et nu utnämnt till sin bästa bok-i-affär tyckte damen som jobbar där att vi doftade så gott...
- Jordgubbe eller hallon!
- Ja, det är nog hallon. Bodyshops duschcreme.
- Och SÅ lika varandra ni är!
- Eh.. jaså. Tack. Men hon är inte min egen dotter. Hon är min extradotter.
(jag hade naturligtvis bara kunnat låta det passera men då skulle jag känna mig som en lögnare och pltösigt skulle S:et kunna ropa "hon är inte min mamma hon är min extramamma" och då skulle det bli ÄNNU jobbigare)
*Väldigt Jobbig Tystnad*
- [nervöst] Oj.. haha.. Jaha. Det var nog frisyrerna då.
- Okej.. Men det var kul att höra i alla fall!
Och sen gick vi.
Det blir väldigt ofta en konstig pinsam tystnad när jag misstas för mamma och det kommer fram att jag inte är det. Jag vet inte riktigt varför. Jag tycker inte själv att det är jobbigt. Men det är som att de avslöjat en smutsig hemlighet. Mycket mycket märkligt.
* Lilla S:et tror att alla affärer heter "-i-affär". Så här: Kläd-i-affär, Leksaks-i-affär, Godis-i-affär, Present-i-affär, Mat-i-affär osv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Vet vad du menar...när jag jobbade som barnflicka togs flickan jag passade ofta för min egen dotter. Vilket gjorde att jag kände mig apgammal eftersom jag skulle ha varit tolv år när jag blev gravid isf.
Det är rätt vanligt, folk tror att mina bonussyskon och jag är syskon för att vi är så lika. Samma med mina bonusföräldrar. Läste att man tar efter varandras miner, gester och kroppsspråk och därför uppfattar andra en som lika.
Jag blev misstagen för min sambos syster. Antar att vi har äktenskapstycke, han och jag.
Jag är rätt lik hans ex också, det verkar som att han har en viss typ, dvs tjejer som ser ut som syrran :D. Nu har han inga barn med exen, men hade han haft det skulle man väl kunna tänka sig att jag inte skulle vara helt olik barnet heller. Intressant sånt där!
jag trodde hon menade Bok-i-a :) först.
Om det du skrev var ordagrant vad som sades så sa hon ju bara att ni var lika, inte att du var hennes biologiska mamma....
jo tjena: hahaha... 12 är lite väl tidigt! men det är väl det man tänker oftast antar jag att det är mamman. av lathet liksom.
miss s: ja jag tror också att det är så. det kan man ju se även på kärlekspar.
emma: ja det är väldigt spännande faktiskt.
nostalgia: haha.. ja det skulle man ju kunna tro!
mj: vid alla andra tillfällen vi varit där har hon iofs sagt "ska mamma ta påsen?" och andra saker i den stilen. och det är väl ganska naturligt på nåt sätt att man tar den för förälder som ofta kommer gåendes hand i hand med barnet och letar sagoböcker. det var ganska uppenbart av situationen att hon tog mig för att vara hennes mamma.
jag förstår precis, är också extramamma. jag tycker alltid att det känns som jag ljuger om jag säger "min son" men vet inte vad jag ska säga istället.
styvson - eh nej tack.
plastbarn - vadå plast?
bonusbarn, extrabarn... egentligen är nog bara jag som bryr mig vilken beteckning jag använder men börjar alltid staka mig lite när jag ställs inför den situationen.
vad brukar du säga?
ja, det är svårt. jag vill liksom ändå att folk ska fatta att jag älskar henne och att jag ser henne som mitt barn också eftersom jag varit med så länge och tagit hand om henne och uppfostrat henne (alltså på alla sätt fungerat som en förälder även om jag inte är det biologiskt - hon har ju sin mamma liksom. hon vet ju vilka två som är hennes föräldrar men hon ser det ändå som att hon har fyra (två på köpet! hon är ganska stolt över att hon har så många.. haha). det är säkert jättemycket mina egna konstiga föreställningar om vad andra tänker som gör mig så där nojjig vad gäller det. jag får för mig att folk inte tror att jag är nåt mer än.. en kompis som råkar bo i samma lägenhet - att jag inte har någon riktig nära relation till henne eller tar ansvar för henne. egentligen kvittar det ju helt och hållet vad andra tror (även om det känns viktigt att de som är nära förstår). det viktigaste är ju att hon vet att jag älskar henne och gör vad som helst för henne. jag brukar säga extra- men jag tycker att alla de där benämningarna låter så konstiga. plastbarn är ju bara - usch.
Jag säger alltid min bror eller min pappa osv även om det är min bonuspappa eller bonusbror som är med. Kommer det frågor sen kan man ju förklara. Enda jobbiga kan vara om båda mina pappor är med. "ja, det här är min pappa, och detta med fast han är bara bonus". Eller om nån träffat min bonus pappa före de träffat min riktiga pappa, brukar bli rätt rolig förvirring då.
Jag och maken har också blivit tagna för bror och syster. Själv tycker jag inte alls vi är lika, men själv ser man nog inte det andra ser.
Skicka en kommentar