När jag ändå ...

... den principen har gått för långt. Det är inte att "när jag ändå ska jag gå upp" ta med den lilla dammsugaren och göra rent trappan, övervåningen och badrumsgolvet. Och när jag ändå dammsuger badrumsgolvet böjer mig ner och ser någon fläck och tar en sådan där badrumsservett och lägger mig ner och skrubbar golvet rent. Mikael har börjat med wunderlist. Där stolpar han upp saker som behöver göras. Saker han gör. Skillnaden är att jag inte skriver ner. Jag vet inte ens allt jag hunnit göra den här förmiddagen samtidigt som jag skrivit på en komplettering till ett seminarium jag inte kunde gå på, börjat förbereda ytterligare ett seminarium om textbindning (*snark*, det här är en delkurs jag gick för tre år sedan men missade ett seminarium på och nu måste jag göra om ALLT). Jag har: burit upp tvätt, vikt ihop tvätt, lagt in en maskin, tömt diskmaskinen, plockar bort plotter som ligger kors och tvärs och härs i vartenda litet hörn. Dammsugit trappan och övervåningen som sagt. Bäddat.

Åh. Tänk när barnen inte bor hemma. Bortsett från att jag kommer att längta ihjäl mig efter dem kommer jag att njuta av att de där små pinalerna de sprider kring sig som vore det konfetti inte förekommer mer. Det kommer inte längre krasa under fötterna vart man än går. Jag kan inte beskriva det raseri som byggs upp i min städmaniska hjärna när det hårda blåvita vinterljuset lyser in över fläckar och damm här i huset. Som jag kompromissat med städningen. Mikael tror att jag inte har gjort det. Att vi har någon sorts sjuk nivå på städningen här. Men som jag städade när jag bodde ensam i Masthugget. Den här känslan följer menscykeln på ett, numera, fruktansvärt förutsägbart sätt. När jag är någonstans kring ägglossningen är jag redo att först tvinga Mikael att gnugga och städa allt och sen skicka ut honom till en egen lägenhet så att jag får vara ifred och ensam i det städade fina. Det skänker ett sådant lugn. En sådan massiv ro i min hjärna när det är städat och fint. Om han och barnen kunde bo i en liten lägenhet nere på Litteraturgatan någonstans de långa dagarna tills mensen kommer så skulle min hjärna vara så mycket mer harmonisk. Men det är väl mycket begärt. Det kanske är rimligare att jag har en liten lägenhet.