torsdag 20 oktober 2011

Sömnsvårigheter.

Jag kunde inte somna inatt. Antagligen för att vi gick och la oss för tidigt (ironiskt). Jag lyssnade på Knattetimmen i P4 med psykoterapeuten och barnmorskan Louise Hallin & psykologen Malin Alfvén. De pratade om hur det inte är för tidigt någonsin att prata om döden med barn. Att det är viktigt och att man bör låta den finnas med i vardagen på ett naturligt sätt. Sen sa de att man som föräldrar måste prata om vart barnen ska ta vägen om båda vuxna omkommer. Herre gud. Jag tjöt rakt ut till Mikael som låg bredvid och tittade på "roliga" youtube-videor att VI MÅSTE BESTÄMMA VAD SOM HÄNDER MED TINTIN OM VI BÅDA DÖR. Jag tror att youtube-nöjet säckade ihop lite där. Så nu tänker jag på det. Vart ska hon ta vägen då. Det måste vi bestämma. Jag tror att de har rätt men jag började nästan gråta när de sa att det är viktigt att prata om döden och inte väja för saker som att "en dag ska vi skiljas åt, vi kommer båda att dö". Det är ju såna saker man vill hålla på avstånd. Inte låtsas som att den finns. Men det gör den ju, döden. Ofrånkomligen. Det kan man vara helt säker på.

5 kommentarer:

A.M.O. sa...

Uj, uj... Sånt orkar man inte tänka på. Nu vet jag inte om det stämmer, men jag fick höra att det inte är helt säkert att barnen hamnar där föräldrarna vill att dom ska vara om båda dör. Socialtjänsten är tydligen med och bestämmer vilka som är bäst lämpade.

Dorro sa...

Ja det där vill man inte tänka på. Läskigt.!

Josefine sa...

A.M.O. : Aha, det måste jag luska vidare i. Intressant.

Dorro: Ja, det är läskigt. Ändå tänker jag på döden hela tiden. Men det är det som gör livet jävligt värdefullt och fint tycker jag.

Fifi sa...

Shit, det där har inte jag tänkt på, vill inte tänka på. Och jag är ganska säker på att Socialtjänsten har ett finger med i spelet, som A.M.O. säger.

FridaK sa...

Om man inte gör något alls, hamnar de inte hos en nära släkting då? Fast vilken? De borde väl göra någon slags bedömning av vem som är lämpligast. När vi var 17 dog min dåvarande killes mamma. Eftersom han inte haft kontakt med sin pappa på en sisådär 10 år var han inget alternativ och det fanns heller inga släktingar eller vänner till familjer i närheten. Nu var han så stor så det slutade med att han fick en lägenhet av soc istället, men hade han varit yngre hade det blivit fosterhem...