Att sprida sin visdom.

M har via sin blogg börjat tuta i folk att lilla S har sin smartness från honom.

Hmm... vem är det egentligen som tog den värsta konfrontationen med henne för ca ett halvår sedan? Den gången vi satt i sätet snett mittemot en man som hörde precis allt vi sa? När dessa frågor avhandlades:

*Varför har han där svarta ögon?
*Varför är han svart den gubben?
*Vart ska den svarta gubben åka?
*Ska den svarta gubben också in till stan?
*Ska inte den svarta gubben hoppa av snart? [hon pekar för att förtydliga vem hon menar]

Tålamodigt förklarar jag för den lilla (skit)ungen att alla människor ser olika ut. Att jag och hon ser olika ut. Att man kan se ut på lika många sätt som det finns människor på jorden. Hon går med på det.

Så vänder hon sig om och hänger över sätet och glor bakåt. Jag andas ut. Svetten rinner. Samtliga på vagnen är tysta. Alla tittar på oss. På mig. Rasisten! (tänker de säkert. samt: hur uppfostrar hon sitt barn. är hon aldrig ute i verkligheten?)

- Men du J, varför är han arg? [hon pekar på mannen bakom som läser tidningen]
-Han är inte arg [vänder mig inte om... vill bespara mig själv mer förnedring]
-Jo det är han! Jättearg ser han ut?
-Eeehhh nej det tror jag inte älskling.
-Jo men han ser jättesur ut. Han där med tidningen! [pekar igen]
-Okej.
-Han SER arg ut.

Vi går av. Nu tar jag min hand från henne tänker jag. Och låter M köra henne i barnvagnen hela vägen hem.

Men si! Nu har hon blivit en fin liten människa som vet att alla människor är olika.
MASTER of barnuppfostran utan att föda barn! Det är jag.