Funderingar kring en uppsats.

I uppsatsen ska fokus ligga på de som skadar sig själva. Alltså: hur de själva ser på att de skär sig, vad de tänker, vad de tror att andra tänker, hur det känns, varför man väljer att göra så osv.
Det ska inte handla om hur andra har tolkat det utan om deras egna reflektioner kring det och sedan ska analys göras utifrån deras utsagor. Nu har jag redan märkt att det finns (åtminstone) två ganska tydliga grupperingar. Dels de som är psykiskt sjuka och behöver hjälp med att få bukt med sina problem och dels de som skär sig som en form av kulturell företeelse. Den tesen kunde min handledare bekräfta genom en annan som försökt skriva en uppsats i samma ämne tidigare.. i Göteborgs (vissa) emo-kretsar var det ganska vanligt att skära sig som en "grej" och inte för att man mår dåligt. Det är väl det där jag vill åt - vad det är för sorts företeelse och om det är så som vissa psykologer, socionomer, kuratorer osv säger att det ökat markant de senaste tio åren. Jag vill under ytan och se vad det är för sorts kultur egentligen. Hur kan det vara en sak man gör? Att skada sin egen kropp? Hur har det blivit en del av vår kultur?

Enligt statistiken så är det ca 75% tjejer som sysslar med självskadebeteende men vi diskuterade om det verkligen kan stämma. (Troligtvis är det fler tjejer som skär sig, traditionellt sett har tjejer/kvinnor riktat sitt lidande mot sig själva medan killar/män riktar det utåt och då ofta genom våld). Men handledaren sa att i black metal-kretsar (som i en överväldigande majoritet består av män - surprise! eh) hände det att vänner med samma intresse för den musikstilen kunde träffas och sätta sig i ring och skära i varandra. Överhuvudtaget är den kulturen ganska självdestruktiv, mycket ritualer, bränna och skära sig själv osv. Så att det är en så klar majoritet för tjejer är inte helt säkert. Troligen kan siffrorna skvallra om vilka det är som syns - killarnas självskadebeteende är möjligtvis mer osynligt. Vilket bara det i sig är intressant i så fall. Det finns någon form av motsägelse i det "tysta" våldet mot sig själv och samtidigt visa upp det för världen i kortärmade tröjor, på bilder på nätet (som svämmar över av den sortens bilder), tips om hur man skär sig bäst osv.

Rent populärkulturellt är självskadebeteende ingenting nytt under solen. Om man tänker i musikbranschen har det varit ett ganska vanligt inslag, inom vissa genrer, sen flera decennier tillbaka.

I alla fall. Handledaren tipsade mig även om att ta upp "scarifying". En företeelse jag var (lyckligt..) ovetande om tills igår. Det är att skära i sin hud i utsmyckningssyfte - som tatueringar ungefär. Både ser och låter obehagligt. Så här kan det exempelvis se ut

Källa: Blogg om japanska tatueringar.

Uppdatering: scarifying är med som ett sätt för att vidga förståelsen lite. Man kan inte tolka alla sår som ett utryck för psykiskt illamående. Scarifying är en egen separat kultur och kommer bara vara med som en liten parentes i det här sammanhanget. Som 30+påpekade i en kommentar är inte body modification-kulturen något man kan tolka som skadligt eller destruktivt.