Igår såg vi Wardance (2007). Dokumentär om barn i norra Uganda som på olika sätt drabbats av rebellerna. Kände mig in i märgen tacksam för att ha fått barn här och inte där. Också den där känslan: vad ska man göra? vad kan jag göra?
Otroligt välgjord dokumentär. Rekommenderas varmt för de som ännu inte sett den. Lyckades i all misär förmedla barnens glädje för en musiktävling i landet (hur de orkade känna någon glädje alls efter att ha pekat ut sina föräldras avkapade huvuden bland en mängd andra dekapiterade är en gåta. Människan. Vilken märklig varelse. Så stark och svag och obegriplig.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Såg den också för ett tag sen, bölade mig igenom hela dokumentären. Grät jag inte för hur sorgligt det var så grät jag över barnens glädje mitt i allt.
Gollum har fått somna in nu. Precis som du sa så har vi försökt med allt och tagit en massa prover, men nu var det enda rätta alternativet att låta honom slippa att leva som en svag och sjuk katt.
kram
Finns en antropolog i Uppsala som forskat massa på identitet hos unga i norra Uganda. Läs nåt av honom om du är mer intresserad och vill få en nyanserad bild. Sverker Finnström heter han.
Man vill ju kolla för att man vet att man borde se hur hemsk världen är så man åtminstone uppskattar sitt eget liv till fullo. Men jag kan inte, jag vet att jag mår fysiskt illa i flera dagar efteråt och jag kan verkligen inte se.
jo tjena: ja otroligt sorglig och upprörande.
fifi: usch usch usch. men det bästa valet. kram!
s: åh, tack för tipset!
miss s: nä, man blir ju lite däckad av det. precis när tintin kommit klarade jag inte av något alls. drabbades av någon konstig världsångest och skuld. fortfarande jobbigt att se (såklart) men jag blir mer förbannad och får lust att liksom.. göra något.
Skicka en kommentar