Vi har sängen precis nedanför bokhyllorna nu. Igår när jag väntade på att M skulle lägga in i sista tvätten passade jag på att bläddra i några böcker på måfå. Bland annat Ulf Lundells "Jack" (snark!). Kan inte fatta att jag fann nåt nöje i den men det gjorde jag då för 13-14 år sedan. Sen fick jag syn på "Tisdagarna med Morrie". Den måste ju vara en av världens mest sönderälskade böcker. I regel (men inte alltid) brukar ju de där böckerna som "alla" gillar inte vara så mycket att ha utan ganska ytliga och ointressanta. Av ren självbevarelsedrift har jag hållt mig ifrån den (hallå! titeln bara skriker "läs inte mig!"). M har försökt få mig att läsa den men det finns alltid något som går före "Tisdagarna med Morrie". Trots allt detta valde jag att öppna och bläddra och HERRE GUD vad dåligt det var. Det var så Hallmark-artat att jag brann av skam. Jag tror att hela min hud lyste röd. Jag nästan dog när jag skummade igenom kapitlet om vikten att ingå äktenskap. Det måste ju ha varit en sjukt kristen människa som formulerat alla de där klichéerna och banaliteterna. Och det där har M på riktigt försökt få mig att läsa. Jag läste några stycken ur den och plötsligt började M yra om att han inte alls bett mig läsa den eller att han nånsin gillat den eller så var det kanske att han inte hade läst så mycket böcker innan han läste den eller så kanske det var att han hade blivit övertalad.
Faktum är att det finns ingen plattform, ingen säker grund för människor att stå på nu för tiden annat än familjen. Det stod alldeles klart för mig när jag blev sjuk. Får man inte det stöd och den kärlek och omsorg och tillgivenhet man får från en familj, då står man sig slätt. Kärleken är så oerhört viktig. Som vår store poet Auden har sagt: ´Älska varandra eller gå under.´"
"Älska varandra eller gå under." Jag skrev ner det. Har Auden sagt det?
"Älska varandra eller gå under", sa Morrie. "Är det inte bra? Och så sant det är. Utan kärlek är vi som fåglar utan vingar.
Jag lämnar fältet fritt för den som vill kalla mig en snobbjävel eller vad det nu jag var när jag tyckte att Jens Lapidus producerat två kilo bajs i form av "Snabba cash" och den där andra som jag verkligen inte tänker läsa. Jag är ledsen men det "Tisdagarna med Morrie" verkar ju bara dålig. En fullständigt oläsbar bok även om triljarder människor plöjt igenom den och tjutit av förtjusning. Jag skulle faktiskt vilja veta vilken kristen sekt Mitch Albom är medlem i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Haha! Jag läste den för några år sedan efter VARMA rekommendationer från en jämnårig, och tuff, svensklärarbekant. Den är verkligen skittråkig. Läs inte.
Gôtt! Jag litar på ditt omdöme och slipper läsa den. /Bellaciao
Som när jag försökte läsa Paulo Coelho. Herregud. Kliché på kliché i femhundra sidor. Ogillar också att Paulo Coelho onanerar så mycket i sin egen förträfflighet sida upp och sida ner. Senaste exempel: den där livsnjutarkalendern med citat FRÅN HAN SJÄLV. Herre. Gud.
Haha! Kan inte du komma och jobba hos oss! Fy fa-an va vi skulle kräkas galla tillsammans då!
Känns riktigt skönt att det inte bara är jag.
Ja hu. Jämte "Den sjunde insikten" det sämsta/mest irriterande jag någonsin läst.
Åh, jag har kompisar som jobbat med Jens både inom tv och juridiken som säger att han är världens största skitstövel. Sen såg jag honom på Efterlyst där han bredde ut sig som fan (han måste ha gått någon kurs i härskarteknik), då hatade jag honom ännu mer.
celina: ja det är ju nästan det värsta när man får tipset från nån man tror är pålitlig!
bellacio: ja, jag tror du kan hoppa över den!
trasslig: ja fy fan! coelho och albom verkar spela i samma liga. och jag såg den där kalenden... FY FAN!!
sofia: fattar du hur gärna jag skulle gör adet eller! en dröm hade det varit!
emma: ja visst gör det! jag trodde jag skulle få massa arga kommentarer för det är ju oräkneliga människor som läst och "älskat" den.
jens: haha.. "den tionde insikten"? den är för jävlig. verkligen. den startade ju nån sorts ny livsstil också har jag för mig. blev en lära liksom. sick!
den där jenny: usch. ja det är ju lite den känslan jag fått av honom när jag sett honom i intervjuer. kanske att första intrycket genom rutan stämde då.
Jag håller med och har också svårt för självutnämnda profeter, som Coelho, andra nyfrälsta och författare som i allmänhet gör det till sin sak att påtala det självklara. Däremot skär det i bröstet när jag läser om just det här och tänker att, ja, om jag bara hade någon att berätta allt för, om jag bara hade någon att komma hem till, om jag bara hade någon som s å g och kunde ta mig ur dagligt destruktivt beteende så kanske jag vore mindre alkoholiserad, så kanske jag skulle tänka mindre på att avsluta det här eländet till liv var och varannan dag.
I dagens självständiga samhälle har det blivit tabu att prata om behovet av och längtan efter närhet. Av samförstånd, längtan efter att reproducera och att få bara vara någons i hela denna djungel av självständighet, av klara-sig-själv och av allt som hör det till. Vi ska klara oss så mycket själva, göra så mycket kvinnorevolt och spara bakut så till den milda grad att vi glömmer att det enda tillfälle vi känner oss riktigt lyckliga är när vi får krypa in i en trygg famn, eller åtminstone känna att det finns någon därute som noterar när vårt mönster bryts och när något inte är som det ska, någon som ser.
Och med all respekt, och med risken att låta burdus och klavertrampande, men efter att ha läst och beundrat er och trånat efter er tillvaro i åratal så känner jag ändå att det är så lätt att kritisera det uppenbara när man har det. Alla nygifta, nyförlösta, nykära och tvåsamhetssjälvständiga vet faktiskt ingenting om hur det känns att gå från jobbet varje dag och känna att ångesten kommer krypande i takt med att klockan närmar sig fem, i takt med vetskapen om att ingen kommer att märka om något är fel förrän om platsen på kontoret är tom dagen därpå, att det inte finns något hem att komma "hem" till, det finns ingen som väntar, och att de eventuella vänner som finns kvar inte finns där på daglig basis, då får det iaf mig att fundera.
Fundera än mer på om det där "gå under" kanske inte är så långt borta ändå, om man inte får älska någon, och bli älskad tillbaka.
Och om det ändå inte är det största av allt.
Jag är helt säker på att kärlek är något av det största man kan vara med om, oavsett form eller relation (barn, vän, älskad, förälder, släkting) och att det har en avgörande betydelse för människors liv. Men jag tycker att den här sortens böcker trivialiserar det och får det att låta som att alla blir lyckliga av att leva i tvåsamhet (eller just äktenskap som Morrie/Albom tycker är det högsta). Jag tror att de flesta människor någon gång varit med om ensamhet även om inte alla behöver uppleva det under någon längre period. Jag tror också att många lever i förhållanden men känner sig ensamma och förtvivlade ändå. Men det är givet att alla (eller i alla fall de flesta) vill känna sig sedda av någon. Och det hoppas jag att du kommer att bli även om du inte är det nu. Jag tycker inte att det är någon motsättning att tycka att de här böckerna är total skit och att förstå vikten av någon närhet/kärlek/önskan att få barn. Jag hoppas innerligt att allt ordnar sig för dig på något sätt. Snart. Och då menar jag att fortsätter att leva och får må bättre.
Skicka en kommentar