Vi sålde barnvagnen i förrgår. När vi plockade ner liggdelen från vinden och Tintin kröp i och la sig med ett anteckningblock i den och ritade kändes tiden alldeles... ur led. Jag vet inte hur det här gick till. Poff. Två år. Bara så där. Och sen började folk ringa på vagnen och en stund senare stod ett par från Kungälv och tittade på den här nedanför våra vardagsrumsfönster. Jag satt med Tintin i soffan medan hon såg "Dumma mig" (Summa mäj) för hundrade gången. Jag var bara en millimeter från gråt. Jag kände ett sådant otroligt vemod över den där vagnen. All förväntan som blev lite mer verklighet när vi fick hem den innan hon kommit. Alla mil vi gått med den. Alla timmar hon sovit i den. Och sen ska den bara bort. Jag vet naturligtvis att minnen inte sitter i saker men just i ögonblicket när den försvann. Det kändes hemskt. Så banalt. Men så hjärtskärande sorgligt. Så märkligt och så fint att ett annat par ska köra sin lilla bebis i vår vagn. Nu är den borta och Tintin är ingen bebis. Vi behöver ingen sådan vagn. Såklart. Men ändå.
8 kommentarer:
Så är det.. jag har inte ens kommit mig för att sälja våran.. och minstingen är 3 1/2 och har inte använt den på väääldigt länge.
Men nu kan jag ju inte dra fram för att fota o sälja den för det är mitt i vintern intalar jag mig...
Lilla Ärtan har vuxit ur bönskidan och ändå är hon så liten... Sötnos.
Jag förstår dig så sjukt väl.
Sparade ju som sagt en trädörr från sommarstuge-vedboden som min morfar har byggt. Just bara för att morfar har byggt den. ("Vadå ska ni SLÄNGA allat som var vedboden innan den revs? Då tar jag... dörren!".)
Jag kommer nog aldrig kunna göra mig av med vagnen, så jag tycker att det var starkt att lyckas! Jag kan knappt göra mig av med små bebiskläder som har fläckar som inte går bort eller har gått sönder.
Förstår dig, en vagn är ju så mycket mer än…bara en vagn.
Så bra hon satt där, lilla sötungen. Jag tycker det är skönt att tänka att saker kommer till användning. Liten tröst i alla fall. /Bellaciao
buhu, jag vet!
jag försöker ge bort våran sista vagn nu, orkar inte sälja - vill ha den på närheten.
observera: sista!! galet det där...
Även fast minnen inte glöms bort för att saker gör det så gör det lite ont. Det kan fasiken kännas som att amputera en arm (jag inbillar mig att jag förstår den känslan)
När jag var kanske sex år "sydde" jag en liten mask till mamma. Med orden "den här masken måste du alltid bära med dig" gav jag den i present till henne. Mamma har haft den i varenda handväska hon haft genom åren. Om hon byter väska följer masken med.
Hon sa häromdan att hon nog skulle gråta hysteriskt om den försvann.
Att det var det hon skulle sakna mest om väskan skulle bli stulen. Inte plånbok eller nycklar utan den där från början vita ojämna masken med papper som stoppning.
Skicka en kommentar