Tintin såg S:et borsta tänderna och fattade att det var dags för att gå till skolan. Den blöjklädda lilla varelsen slet på sig gummistövlarna, fick på sig tshirt och sträckte sig upp mot Mikael. Beredd att bara dra iväg till förskolan utan brallor. Men det blev ju inget med det eftersom hon var hemma med lite feber igår. Det slutade i tumult. Hon gallskrek och grät "NEEEEEEJJJJJJJ PAPPAAAAAAAAA.... ISSISS NEEEEEEEJ" (Ississ = S:et).
Jag tycker inte att det är konstigt att folk stannar hemma länge med sina barn (vad nu länge är). Däremot tycker jag att det är ytterst märkligt att man måste lägga tyngre värderingar i sitt hemmastannande genom att säga att man gör det av den anledningen att det inte vore bra för barnet att vara någon annanstans med andra människor än sina föräldrar. Det var ju exakt vad Anna skrev här. Men jag tänker på det ofta. När vi lämnar och hämtar henne. Hur otroligt glad hon är när hon är där. Hur hon ofta inte vill hänga med hem. När de andra ungarna skriker "TINTIN det var KUL ATT LEKA MED DIG" när vi går hem. När hon står med stövlarna på i hallen och väntar på att få gå innan resten ens klätt på sig. Och hon har tyckt om att vara där sedan hon började när hon var 1 år och fyra månader.
Självklart ska man vara hemma med sitt barn om man tycker att det känns bra. Men jag förstår inte vitsen med att samtidigt insinuera att resten av världen som låter sina ungar börja på förskola innan de är 2 är okänsliga/dåliga föräldrar.
Om jag inte säger att jag tror att barn blir otrygga av att bara gå hemma och dra med sina föräldrar och inte hamna i mer sociala grupper och att det är därför Tintin går på dagis borde de som är hemma kunna låta bli att säga samma men tvärtom. Man har har så jävla mycket dåligt samvete ändå som förälder. Det räcker mycket bra som det är, tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Eller hur! Det finns ju saker så det räcker ändå som triggar det där ständigt gnagande samvetet. Det viktigaste måste ju ändå vara att man försöker hitta den lösningen som passar bäst för barnet (utan att lägga en himla massa värderingar i det). Min stora unge älskar att gå till dagis, skulle aldrig komma på tanken att ta ifrån honom det trots att han egentligen skulle kunna vara hemma med mig och lillasyster.
Hoppas febern ger med sig!
Öppnar munnen fast jag inte har barn.
Va härligt att hon gillar sitt dagis så mycket!
Självklart måste barn umgås med andra barn, och det som jobbar på dagis är otroligt välutbildade pedagoger som planerar och lär barnen genom lek (i alla fall mina kompisar som jobbar på dagis!).
Nu har jag en vän vars barn INTE vill gå. Det är en gråtstrid varje morgon vid avlämnandet. Och han är ofta själv med någon fröken när de ska hämta honom. Han är nog helt enkelt inte ett dagisbarn.
Jag antar att det är olika, och hoppas det finns plats i samhället för de olika barnens behov.
Dåligt samvete var det ja. Jag går omkring nu med en liten klump i magen efter att ha lämnat K på dagis. Inte för att hon inte gillar det, det vet jag att hon gör. Mycket. Men mer för att jag tycker mig få lite onda ögat av pedagogerna när det gick upp för dem att både jag och M är hemma och förmodligen tyckte att K också skulle få vara hemma.
Men med en bebis och åter igen det där badrummet som M lägger sista fingrarna på så anser vi att hon har det betydligt roligare där än hemma de 15 timmar i veckan det rör sig om.
Nä fy tusan, låt oss vara och lita på att vi gör det vi tror är bäst för våra ungar!
Amen! Barn mår bra av att vara på dagis, och ska vara på dagis, inte hemma med iphonande mammor och pappor.
Ja, min onge tycker att det är urkul med dagis. Och jag tror verkligen inte att hon skulle ha det bättre hemma med mig. De som jobbar där är ju proffs på att stimulera, undervisa osv. Det är inte jag. Plus att de har kompisar på dagis. Men herregu' det finns alltid präkton som ska tycka något, får ofta höra här att det är bättre att de är hemma tills de blir 3 och börjar kindy. Folk i allmänhet, väldigt kvicka att dela med sig av att de gör/gjorde "rätt".
Ja, jag tror att de flesta ungar gillar sina förskolor! Även om det inte ALLTID är helt oproblematiskt. Jag tror också att barn känner av hur föräldrarna känner inför lämning och det kan nog också påverkar hur de reagerar.
Men i allmänhet: fan vad bra det är. De får leka, de får hela pedagogiken, de är i en grupp av små människor som lär sig att vara sjyssta mot varandra, de blir sociala och de har kul!
Linda: Nej, alla alla kanske inte funkar på dagis. Så det är klart att det är bra att de kan vara hemma om den möjligheten finns. Samtidigt blir det kanske svårare längre fram när de ska börja skola osv. Men det vet man ju inte. Han kanske behöver vara hemma mer bara.
Som både mamma och pedagog i förskola tycker jag så här:
Det finns ju liksom inget rätt eller fel i den här frågan.
Ungar är olika, föräldrar är olika, förskolor är olika, pedagoger är olika, barngrupper är olika.
Man får ju liksom utgå från att de som känner barnen bäst, föräldrarna, grundar beslutet utifrån det som man tror är bäst för sitt barn med alla dessa aspekter i åtanke.
Sen tror jag att de som liksom försöker pracka på andra sin inställning till det hela och fördömer andras sätt att ha det, måste känna sig tämligen osäkra själva på sitt beslut och sin situation, och liksom egentligen försöker övertyga sig själva.
Och så tycker jag som både mamma och pedagog i förskola att jag använder ordet liksom alldeles förbaskat för mycket. Liksom. ;-)
Skicka en kommentar