I vanlig ordning är det svårt att inte se huvudkaraktären som Ulf Lundells alter-ego. Det är lite för många saker/personer/platser/yrken som stämmer överens (ganska exakt) med verkligheten för att man inte ska dra den parallellen. Så när Georg kör hem låda efter låda från Systemet, ligger med 25-åringar och sen en kvinna i sin egen ålder (!) är det svårt att inte tänka att Ulf Lundell börjat supa igen, äta viagra och kanske äntligen börjat umgås med folk i sin egen ålder. Jag har inte läst en enda roman av Ulf Lundell utan att se honom framför mig i huvudrollen. Det är omöjligt att låta bli. Hur mycket han än hatar just det. Till och med betongkonstbygget utanför konstnären Georgs hus på Österlen känns ju ganska... taget ur verkligheten.
Hur som helst. Jag älskar att läsa Ulf Lundell. Speciellt när han spyr galla över Allsång på Skansen-Sverige. Han är rolig när han är sur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
När första Arn-boken kom försökte jag läsa den, men fick lägga ner för jag hörde Jan Guillous röst läsandes texten i mitt huvud. Orkade inte med det helt enkelt.
Haha.. det kan jag förstå. Som tur är hör jag inte Lundells röst i alla fall. Det skulle vara för mycket.
Tar han bilen och drar över Öresundsbron för att kunna andas? Obl inslag i Lundell-romaner. Men jag gillar det också. Läste min första av honom på flera år i våras, och det var så välbekant.
Haha.. jag vet! Det brukar han ju ha med. Han ältar det om och om igen men han kommer liksom inte till skott förrän mot slutet. Han vill naturligtvis blåsa ner i Europa till tonerna av Bruce också. Alt. Bob Dylan.
Skicka en kommentar