tisdag 9 augusti 2011

?

Jag tänker mycket på vilka som läser här av de jag känner eller har känt. Det är begränsande. Helt klart. Även om det jag skriver om här är en otroligt liten del av mitt liv så är det ju ändå jag. Ja det känns lite konstigt. Det går i perioder det där. För det mesta tror jag inte att jag bryr mig om det. Men jag är väl inne i någon sorts extrem självmedveten period. Hur framstår jag nu? Vill jag att h*n ska veta det här? Och ofta är det nej så då skriver jag inte.

11 kommentarer:

MigränMamman sa...

Hmmm, svårt det där och det tror jag att vi alla bloggare brottas med. Min blogg är en ventil för mig, en dagbok där allt blandas.

Självklart tänker även jag mig för innan jag skriver ibland, ibland inte.

Man kanske skulle ha en "hemlig" en där man kan skriva vilken skit man vill:) Sånt man inte borde för att hon eller han kan råka läsa.......

Nu halkade jag in här och ska läsa vad du är för en.........

Hejs

lisakristin sa...

Svårt det där! Jag tycker det är lurigast med 1, de läsare jag ibland har som känner mig så där lite halvt. Som man träffar kanske en gång i halvåret, och då vet de en massa ganska privat om mig medans jag kanske inte vet något om dem, och jag glömmer liksom bort att jag ibland har dessa läsare. 2, mina föräldrar. Skaffar jag någon gång ytteligare en ny blogg, ska jag inte hänvisa dem dit. Även om jag inte är tonåring längre vill jag ju ha en del för mig själv, men samtidigt är det ibland just den delen jag vill blogga om.

Hur som helst, gött att du är tillbaka!

Sofia sa...

Jag har en ganska klar uppfattning om vad jag skriver på bloggen och inte men den grundar sig allra mest på respekt för de närmast mig, som är de som antagligen skulle vara berörda och som inte valt att medverka själva. Ibland avstår jag att skriva om saker jag gärna hade velat pga det. Ibland tänker jag att bloggen blir lite glättig av det.

Och så skulle jag nog facebook-rage'a mer om jag inte visste att några av dem facebookvänner jag stör mig på mest läser bloggen... Sjukt sugen på att spy lite mer galla över lag... Låter lagom osympatiskt men så är det.

Josefine sa...

migränmamma: ja det är väl så. för det mesta tänker jag nog inte så mycket alls. det går verkligen i perioder..

lisakristin: ja äntligen är jag tillbaka där det finns uppkoppling. håller på att läsa ikapp hos alla också. ett angenämt litet nöje! och jag håller med dig om dina bloggtankar. kanske det är en grej med en hemlig. eller bara skriva dagbok.

sofia: sådär tänker jag också. att bloggen blir glättig. men sen tänker jag att det spelar ju ingen roll. den är min. jag tar hänsyn till de som det ska tas hänsyn till. och till mig själv. men ibland skulle jag bara vilja skita helt i allt och vara gränslös men jag vet att det skulle plåga mig efteråt. "vad fan skrev jag så för?". åh gud. så mycket ångest med mitt bloggande för tillfället.

Jonna sa...

O, det är jobbigt när man kommer in i en sån där fas. Jag håller på med ett "litet" länkprojekt för tillfället och har just insett att det är sjukt svårt att skriva om vissa bloggar(e) på ett hänsynsfullt sätt. Ibland vill jag liksom lyfta fram någon "dålig" egenskap hos någon annan som jag tycker inte alls tycker är dålig. Bitterhet kan t.ex. vara uppfriskande tycker jag men hur ser det ut när man hänvisar till någon annan som bitter? Hur hade jag själv reagerat?

Johanna sa...

Så himla intressant fråga, det där. Man tänker ju inte alltid på att vem som helst kan läsa - blir alltid lite ställd om någon jag inte visste läser min blogg säger "ah, jag såg ditt inlägg om det" eller liknande. Kan vara lite creepy.

Riktigt hemliga saker ska man såklart inte skriva.

Som journalist tycker jag det är extra svårt ibland, ska man vara en helt åsiktsfri person på sin blogg för att aldrig riskera att någon kritiserar en för att inte vara en oberoende journalist? Hur tänker du kring det?

Jag brukar inte vara så försiktig av mig med sådant, tänker att man ju måste få tycka saker även som journalist, och än så länge har det inte inneburit några problem.

Josefine sa...

Jonna: Jättekul med ditt länkprojekt... följer det! Och jag förstår vad du menar. Det är krångligt med text om folk. Men jag tycker att du löst det väldigt bra!

JOhanna: Nä, jag vet inte! Det är ju en svår grej. Jag skulle kanske inte skriva något alldeles för politiskt och liknande. Eller lämna ut mig själv helt. Men det känns som en svår balansgång. Samtidigt vet jag ju att jag vräkt ur mig både det ena och andra här men det känns som att det får vara okej. Det skulle inte vara så kul att blogga om man skulle väga varje ord. Men det är en intressant fråga!

Jenny sa...

Ja, jag tror också det är nåt som de flesta brottas med av och till. Jag mera till tror jag- trots att jag är väldigt noga med att inte lämna ut mig på nåt sätt eller skriva om jobbet t.ex. Eller kanske just därför... Vilket får till följd att jag ibland känner att bloggen blir skittråkig. Men så är det, jag hade inte kunnat göra på nåt annat sätt.

Jenny sa...

Och- kul att du är tillbaka! :)

Josefine sa...

Jenny: Det konstiga är att jag bryr mig ingenting om att en massa människor som jag aldrig träffat får reda på en massa saker om mig men de som är närmre... det känns liksom på något konstigt sätt för intimt.

Och ja ibland känns det verkligen som att det bara blir tråkigt med bloggen. Det kanske kan vara något ändå med en helt anonym blogg.

Tack!

när det börjar sa...

Känner igen. Men oftast märker jag att jag mest tänker på de jag vet att läser, de som kommenterar. Det är som om bloggandet blir till för dem. När jag tittar på statistiken ser jag att det finns andra. Okända. Det känns rätt konstigt. Är det nu man borde ha en "Vem läser - du måste inte berätta ditt namn"? Men det är väl knasigt. Det är väl så år 2006? Eller så mycket, se så många/få läsare jag har.