Man lagar mat. Den tar tid att göra. En unge skriker och den andra hetsäter för att kunna dra ut på kickbike. Det är så gemytligt att man nästan smäller av. Och lite svettigt. Mest svettigt om man ska vara helt ärlig. Man blir ju varm av att stå vid spisen och sen blir man ännu varmare när man ska svara på tre-fyra frågor samtidigt som man lyssnar på skrikorkestern från helvetet. Man (och man är jag) får bara lust att ställa sig på bordet, skrika "håll käften och låt mig äta min jävla mat i lugn och ro". Men det gör man inte. Man svarar på frågorna i skrikpauserna och fantiserar om att ligga i soffan med en bok som man visst aldrig får tid till. Sen blir de små vettvillingarna plötsligt lugna och då är det så fint ordnat i föräldrahjärnan att det är som att det andra aldrig hade hänt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så fint på något sätt. Tur att hjärnan gallrar sådär!
Har den senaste halvtimmen hållit på med högstadieinlägget (din önskerubbe!) och tänkte just att hjärnan verkar göra detsamma även på längre sikt, det känns som att jag mest minns det roliga och har stängt av det där ångestladdade det innebar att gå på högstadiet.
Vi får se var det landar :)
Men exakt så! Upplevde det själv alldeles nyss vid matbordet. En jävligt tung suck och sen prata på precis som vanligt. Vill bara skrika att 'ge mig matro FÖR I HELVETE!'
Men nu, när K leker själv i godan ro och all disk är borta - underbart! :)
Precis så är det! Lyssnar just nu på en skrikorkester från barn som inte vill sova. Men snart somnar de sött och då är de så söta att man blir alldeles varm i hjärtat.
johanna: ja, verkligen både och!
lisa & helena: Haha.. ja att ha barn frestar den tåligaste.
Skicka en kommentar