Jag fikade med Koftan på Biscotti nyss. Sen gick vi hemåt med S:et och Tinto i släptåg. Då fick Koftan bevittna sistnämnda barn plöja fram och tillbaka i en djup vattenpöl (det rann av strumporna när vi kom in och hennes vita uggla var dyblöt och svart efter ett dyk ner i en jordig pool av regnvatten). Jag försökte hamna i det vegetativa tillstånd jag var i under semestern när jag var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna och medan kidsen klättrade över mitt ansikte och kropp sa "jag bara blundar och låter det här hända". Och S:et lyssnade och sa myndigt till M innan hon började hoppa på honom "pappa.... nu bara blundar du och låter det hända". Så är det att ha barn (ibland).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men gud vilka roliga ungan. Han måste ha skrattat hyfsat mycket! (?)
Finaste ungarna. Finaste du!
"jag bara blundar och låter det här hända" Jag kan verkligen se mig själv säga och göra det där. Jag tror jag gjorde det ett slag under förlossningen faktiskt, så vi kan nog säga att jag har börjat öva.
kram
JOhanna: Haha.. nja. Han blev mer misshandlad tror jag.
Kulturkoftan: Du med!
Fifi: Så gjorde jag också. Och drog i mig sjukliga m'ngder lustgas. Man använder lustgas alldeles för lite när jag tänker på det...
Skicka en kommentar