Telefonen ringde när färgtiden var slut och i en sekund hann jag känna "tänk om det är om jobb". Sen var det bara färgtiden som sagt. Så nu har jag brunt hår igen. Det är ju alltid nåt. Jag kan liksom aldrig helt sluta hoppas på saker fastän jag är ganska pessimistiskt lagd. Det ligger alltid en liten klutt hopp och vaggar i magen trots allt. Speciellt när jag sökt sånt som jag verkligen skulle vilja ha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men åh, jag gör exakt samma idag. Får hjärtsnörp när telefonen ringer för att jag sökt ett jobb som jag SÅ gärna vill ha, men fasen vad den inte ringer just nu. Hoppas hoppas hoppas, för oss båda (om det inte råkar vara samma jobb ;))
Och jag har just varit på intervju för ett jobb jag verkligen vill ha. Var ganska utmanande intervju så känner mig helt urblåst och ska nog stänga av telefonen och ta en lur. (åh nej, det blev göteborgshumor av det. det kommer liksom av sig själv när man är trött och bosatt i den här stan...yeah).
Hoppas det ringer hos dig!
JOhanna & Karin: Nu håller vi tummarna för oss alla tre! Lycka till båda två!
Skicka en kommentar