fredag 10 juni 2011

Fan också.

Nu är det dags. Bodypump alltså. Det värsta jag vet med att prova nya saker är hur bortkommen jag känner mig. Vart ska jag ta vägen? Vilka grejer ska jag ta? Hur gör man? Och sen vill jag sjunka genom jorden. Jag vill definitivt inte träna framför en spegel. Men nu ska jag det. Igen. Och ja det låter banalt att vara nervös för sånt men jag mår fysiskt illa av det. Kan ju knappt gå till toaletten om jag sitter på en restaurang. Så självupptagen är jag att jag tror att alla tittar och tänker "nä men se, vilken idiot som går där". Borde säkert testa kbt för min paniska skräck för allt nytt och okänt. Men moment 22. Det är ju också nytt. Plus att man måste ta plats då. Jaja. Bodypump var det ju. Hej smärta.

7 kommentarer:

Karin sa...

Ta 2*5kg, 2*2.5kg och 2*0.75 eller vad det är (små). Sen ställer du dig bakom någon som ser lite halv-vek ut och gör som den. Så kan man öka nästa gång. Bättre det än dö.

Lisa sa...

Jag är likadan, så fort jag reser mig upp inbillar jag mig att alla blickar vänds mot mig. Son de inte har bättre och snyggare saker att titta på liksom.
Lycka till med pumpen, jag kved en vecka efter mitt första (och enda) pass. ;)

tiggerrr sa...

Inte roligt att känna sig sådär, men jag måste ändå säga det: gud vad skönt att det inte bara är jag! Jag brukar alltid försöka gömma mig i ett hörn på gymmet så att jag märks så lite som möjligt (på andra ställen också för övrigt).
Ibland tycker jag det är kul att synas, t ex på dansgolv och så. Sedan passerar jag en spegel senare under kvällen och tänker "Herregud. Har du visat upp dig sådär? Och hur rör du dig egentligen". Blaha. Som Lisa säger, som om de inte har annat att titta på än mig.

Josefine sa...

karin: exakt det var min taktik! mycekt bra!

lisa: ja, fy. det är hemskt. det är nästintill handikappande. det har i alla fall varit det. på något sätt har jag lärt mig att bara uthärda det. att gå igenom folkmassor, rum och annat trots att det känns som att jag ska spy eller svimma. man får väl bara jobba på det antar jag. men det är verkligen svårt.

tiggerrr: ja och skönt att det inte bara är jag! jag undrar varför man blir så. eller jag har blivit så. dels tror jag att det är socialt arv från min mamma som är exakt likadan med cirka sju resor värre.

tiggerrr sa...

Det lustiga är att folk brukar ta mig för bestämd (på gränsen till ilsken) och framåt. Jag tror mer att det är att jag måste hålla mig så jäkla sammanbiten för att ta mig igenom sånt där :P

Josefine sa...

men gud vad skönt att höra (eh ja det lät ju konstigt)! folk misstar mig ofta för arg/sur. ännu värre när jag var yngre. och då var jag så fruktansvärt blyg och när folk då började "men kan du inte le lite?" och alla började titta och lyssna. då ville jag bara försvinna. jag har känt mig som en jävla missanpassning tusen gånger. det gör jag fortfarande ibland.

Kulturkoftan sa...

Så självupptagen är jag att jag tror att alla tittar och tänker "nä men se, vilken idiot som går där".

Jepp. Igenkänning på den.

Saknar dig!