Jag lever. Men mina armar. Jag orkar inte lyfta dem. Bara precis till datorhöjd (tur). M kommer att få duscha mig hela veckan. Schamponera håret och allt. Torka mig efteråt. Bära mig till soffan och hålla boken när jag läser.
Jag ringde honom när jag kom ut från passet för att meddela att jag överlevt - båda den sociala skräcken och den fysiska terrorn. Då berättade han något hemskt.
Det började bra. Han sa att han hade fått en skitbra idé på lunchen.
- Ja. Det var fläskfilé med bacon.
- Jaha.
- Ja och då kom jag på att det kan jag ju tatuera!
- Nej.
- Linda in armen med bacon liksom.
- Jaha.
- Men då är ju frågan bara hur snyggt det kommer att vara med en helt rosa tatuering.
- Okej. Fundera du på färgskalan. Vi ses ikväll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
"- Ja och då kom jag på att det kan jag ju tatuera!
- Nej."
Hahahaha, skrattar högt. Herregud vad roligt. Och nej, jag skulle kanske inte se det som väldens finaste tatuering, men definitivt en av de allra roligaste jag nånsin hört talas om.
Som tur är är han löjligt rädd för att allt som känns (eller gör ont som han kallar allt från små små rispor till att någon råka peta på hans hand). Men å andra sidan skulle det vara ganska kul att se honom släpa sig igenom göteborgsvarvet med brinnande bacon på armen.
Haha, en del av mig hoppas ju verkligen att den här tatueringen blir verklighet.
Utvecklingsidé till herrns bacon. Vad sägs om lite majonnäs i mungipan? Eller en ketchupfläck på magen?
johanna: man vet aldrig!
medelklassman. jag tycker att han ska tatuera pilotbrillor då också.
Skicka en kommentar