fredag 10 juni 2011
Klar.
Jag läste just ut Karl Ove Knausgårds andra kamp (livet alltså!). Nu är frågan vad jag ska läsa nu. Jag måste välja något som går snabbt för om några dagar kommer mitt sommarbokpaket och då vill jag nog börja på James Freys "The Final Testament of the Holy Bible" direkt. Jag fingrade på den i London men la undan den, jag vet inte vad det är med James Frey men det är något som gjort att jag hållt mig från den där "Tusen små bitar". Det handlar defintivt inte om hur hög sanningshalten egentligen var i den - för det kunde jag inte skita mindre i. En bra bok är en bra bok. Det handlar nog snarare om den där sortens överlevarlitteratur, jag drar mig för att läsa det. Och kanske också själva hyllandet av den. Det är samma som "Flyga drake". Den har jag inte heller läst trots att alla säger att den är magisk. Kanske handlar det om någon tanke om att verken (böcker/film/musik) inte kommer att kunna leva upp till hajpen så då kan jag lika gärna skita i det och läsa/se/lyssna på något annat som inte lastats fulla av förhoppningar. I alla fall. Linn har ju bloggat väldigt kärleksfullt om James Frey så nu slängde jag in den i varukorgen. Och jag gör samma som hon: försöker undvika texter om de böcker jag är på väg att läsa så jag har faktiskt inte läst den första länken ovan i bokbloggen Bokcirkus hon är med och driver. Men läs ni andra!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Först känns det som om ingenting har hänt sedan 70-talet.
”Det var på den tiden då jag bodde i en park efter att ha bott hos en brud som tog tripper och misstänkte mina och Barts telefonsamtal om Hemingways noveller vara förtäckt skitsnack om hennes karlaffärer” – så inleds Lundells fenomenala genombrottsroman ”Jack” 1976. De litterära husgudarna är tydligt skyltade: Hemingway och (Jack) Kerouac.
Även i den nya romanen, ”Vädermannen”, spökar dessa föregångare. Inte minst stilistiskt. De långa flödande meningarna à la beatgenerationens hjälte. Den superrealistiska isbergsdialogen, där det viktiga står mellan raderna, à la Hemingway: ”– Kommer vi verkligen iväg imorrn? sa Jackie. / – Ja för fan, sa jag. / Hon sa inget. /– Ja, sa jag, vi kommer iväg imorrn.”
Nu som då är det den manlige konstnären som står i centrum – i ”Vädermannen” den snart 60-årige Georg – och hans problematiska relation till konsten, drogerna (numera främst vinet) och kvinnorna. I nämnd ordning. Den stora skillnaden – vilken också gör ”Vädermannen” till en verkligt intressant text – är att det här är den åldrade konstnären som står i centrum. 68-generationens författare närmar sig pensionen och det börjar märkas i deras texter. Ungdomens rom i regnet har ersatts av alternativa stimulantia: ”Hoppas hon inte vill ha sex varenda dag men det vill hon säkert. Tur att jag har 12 Viagra.”
De unga konstnärer Lundell tidigare porträtterat har ständigt sökt Kvinnan med stort K, de har haft en romantiserad bild av försoning och förlossning genom kvinnan. Georg däremot är närmast på rymmen från kvinnorna och deras pockande krav. Den trettio år yngre flickvännen har han lämnat kvar i Frankrike, medan han flytt upp till sommarhuset på Österlen.
Under den österlenska exilen dyker dock nya kvinnor upp. Den unga konstnärsgroupien som inte skulle ha något emot att sluta det tråkiga reklamjobbet och bli försörjd på heltid. Den 19-åriga dottern Jackie (jämför ”Jacks dotter”) från Kalifornien som inte träffat sin far på åratal men nu ställer krav på engagemang från hans sida. Och så den nästan jämnåriga Edith som han möter på morgonpromenaderna och attraheras starkt av. Bakom den perfekta ytan har hon dock ett oförlöst förflutet – sexuellt kräver hon att bli ”straffad”.
Stackars Jack, förlåt Georg, det är inte att undra på att han i korselden från alla dessa kvinnor ibland känner ett behov att dra sig undan: ”Den dom hatar är Vädermannen. Mannen som umgås med vädret. Och sig själv. Och vinet.”
I den lätt monstruösa ”Frukost på en främmande planet” 2003 skrev Lundell i nära anslutning till det omgivande mediebruset. ”Vädermannen” är en betydligt mer genomarbetad text. Men realityinramningen är densamma. Georg far fram och tillbaka över Skåne och Österlen sommaren 2007. De mediehändelser vi alla tog del av förra året – skyfallen som dränkte Malmö, Ingmar Bergmans bortgång, Krister Henriksson som Doktor Glas i Ystad – upptar även Georgs tankar. Det är klart kul även om detta yttre brus långt ifrån är centralt för handlingen.
Att huvudpersonen, trots att han är en fiktiv gestalt, ligger nära författaren själv är givet. Alla som följer nöjessidorna vet att Lundell har ett hus på Österlen och att han har eller har haft en relation med en mycket yngre kvinna. Om Norén i sin famösa dagbok fiktionaliserar sin självbiografi – konstruerar sin egen mytologi – kan Lundell sägas göra det omvända: han biografiserar sin fiktion. Det är också en välkänd teknik med Strindberg som tydlig föregångare.
Ett annat berättargrepp i ”Vädermannen” är att dela upp huvudpersonens problematik på flera karaktärer. Konstnären Georg kompletteras således av jämnåriga bekanta med likartade problem, rockstjärnan X och författaren Monk. På detta sätt kan Lundell laborera med olika ingångar till tematiken och med olika lösningsförslag. Besinning och försoning i något fall, total utplåning i ett annat.
Fungerar då texten – eller handlar det mest om gubbsjuka utgjutelser om att allt var bättre förr? Svaret är att ”Vädermannen” fungerar mycket väl. Man glömmer lätt att Lundell, bakom mediemyterna och skandalskriverierna, är en oerhört stark författare. Efter några sidors misstro mot textens till synes monumentala gjentagelse dras man in i det sugande, gungande språket.
När jag som ung läste ”Jack” saknade jag en tydlig intrig bakom sprit- och upprorsromantiken. Nu har jag uppenbarligen hunnit ifatt Lundells författarskap, där huvudpersonens existentiella belägenhet snarare än intrigen står i centrum. Med tydlig självdistans visar Lundell fram myntets baksida, den självförbrännande konstnären vorden gammal.
Det påklistrade harmoniserande slutet är det dock ingen som går på. Alla förstår att Georg är dömd till ett evigt liv ”on the road”.
Det här alltså ett sätt att tipsa om en tänkbar bok att läsa, då du tidigare läst Lars Norén och Karl Ove Knausgård.
Ulf Lundell passar för den något oborstade läsaren.
Anonymous: bra sätt att tipsa en tjej som uttryckligen säger att hon inte vill läsa nåt om böckerna innan hon själv har läst dom. Hehe.
Josefine: Hoppas att du kommer tycka om!
"Den något oborstade läsaren".. haha.. vad betyder det? Jag har läst allt av Ulf Lundell fram till och med "Friheten" och sen dess ingenting (plöjde igenom det mesta av honom nån sommar på gymnasiet). Man kan säga att jag blev lite mätt på honom. Men jag kanske ska ge Vädermannen en chans då. Jag gillar faktiskt Lundells ovilja att stryka och korta. Och han har helt klart någon sorts flöde i språket som gör att man bara forsar igenom sidorna på nolltid.
Linn: Det tror jag att jag kommer att göra! Jag har mycket stark tilltro till din smak.
Köpte tusen små bitar på rean på Ica för att den hade fint omslag *döh* och jag älskade den! har även Min vän Leonard som är uppföljaren, men eftersom den även är fristående så spoilade de innehållet rätt bra med baksidestexten så jag har bara börjat på den ett par gånger men inte kommit ikapp.
Men åh då måste jag ju ändå läsa den. M har den i hyllan här. Sommarläsning kanske!
läste just ut "flyga drake" och den var väl intressant och okej att läsa bara sådär, men knappast magisk. en bok att läsa på tunnelbanan liksom. så har du massa andra böcker att läsa så gör det först!
må gott och trevlig helg!
då väntar jag faktiskt. och tack! ha en fin helg du med.
Yey! Åh, hoppas du kommer gilla den, jag är nyförälskad i Frey!
Tusen små bitar kan vara den bästa boken jag har läst. Jag brukar ha svårt för "fd-missbrukare-litteratur", men den här är så annorlunda. Och språket, det är så rått och rakt på, bang!
Jag kände mig ganska modig och det kändes som värsta bedriften när jag väl var framme hos föräldrarna. Elly var så duktig under resan, det jobbiga var ju ohjälpsamma idioter, grrr!
Ses när jag har kommi hem igen, vilket jag gör nästa vecka?
kram
Linnn: Oj, det hade jag ingen aning om!
Josefine: Med "oborstad" menar jag att man bör kunna hantera att på ena sidan få läsa en lång vacker miljöbeskrivning för att på nästa sida ta del av en explicit pornografisk kärleksakt.
Skicka en kommentar