Föräldrautbildning. Jaja.

Vi ska på föräldrautbildning i kväll.
Hohoho
Det ska bli spännande.

Kan bli exakt hur som helst med tanke på att det är vår egen snurriga barnmorska som ska hålla i den här tillställningen. Hoppas innerligt på att slippa en massa "så kan papporna sitta här och mammorna här också kan ni prata om hur ni känner".

Det här med svarta strumpor.

Jag har vid tillfälle fått skarpa tillsägelser av min ack så klarsynta pojkvän om att INTE köpa fler sockor med mönster på eller med olika färger. Jag får ENBART handla helt svarta. Det blir så jobbigt för honom att para ihop dem annars. Det bryr jag mig naturligtvis inte ett skit om utan köper de strumpor jag känner för (eftersom vi brukar dela på tvättansvaret). Själv har han bara helsvarta. Och de är ju jättelätta att para ihop eller nåt. Om man tycker att det är okej att det inte alls blir samma modell på de olika sockorna vill säga. Rätta mig om jag har fel men är det inte lättare att para ihop sockar som har ett tydligt mönster eller en färg på sig än att försöka para ihop femhundra svarta sockar av olika längd och med olika muddar?

I alla fall. Jag blev lite förbryllad när jag såg följande i M:s nya klädhög. Och nu finns det två saker att lägga märke till i den här bilden.
1. Jag ser fyra olika färger på sockorna. (På bilden saknas dessutom ett lila par.)
2. Jag ser att någon varit helt sjukligt anal och köpt strumpor i fyra olika färger som matchar de olika färgerna på den vid samma tillfälle nyinköpa kalsippen.

Det här kan jag tycka är lite märkligt med tanke på de stränga sock-regler han satt upp för MIG.

Blutsaft.

jag tyckte nyss att jag hörde något.. skumt på 4:an. Det var reklam för Blutsaft och en röst som sa någonting i stil med

"när vi kvinnor kommer hem har vi en massa mer jobb att sköta"

och sedan rullade det en textremsa:
städning
tvätta
diska

och en massa annat.

Och då behöver vi dricka blutsaft. Sa de.

Eh okej. Kanske hörde jag fel men jag tror inte det.

Herre gud.

Fredag.

Nu öser regnet ner. Ser ut som klassiskt göteborgsväder. Det förklarar trycket i huvudet som gjort mig trött och seg hela dagen.

Har hunnit städa kök vardagsrum hall och skrubba badrummet. Det är något alldeles enormt tillfredsställande med att göra rent varenda millimeter i duschen.

Sov en kvart innan. Vaknade rusade upp. Sattte på vatten till pasta. In i duschen. Duscha. Föna håret. Klippa luggen. Hälla i pasta i kastrullen. Hitta kläder. Hälla upp pasta. Ta fram quornfärsröran från igår och inse att det visst fanns ett ton pasta redan.

Nu: jobb.
Sen: ledig helg!

Andas.

Jag dricker kaffe för att jag ska kunna hålla mig vaken på jobbet ikväll.
Men kaffet lägger sig som en bassäng ovanför magen. Känns som att jag inte kan andas.
Önskar att jag kunde plocka av magen innan jag går. Men det går inte. Måste ha med den.

Nä,

nu känner jag mig helt färdig med att vara gravid.
Nu vill jag få se den här lilla ungen vi gjort.
Jag längtar efter att den ska komma.

Jag längtar efter andra saker också. Simpla enkla vanliga saker.
Jag vill köpa nya kläder utan att tänka på utrymme för magen.
Jag vill ta ett eller ett par glas vin till maten.
Jag vill kunna gå/springa skitlångt utan att det stramar i huden på magen.
Jag vill kunna sitta i en stol utan att känna hur det trycker mot bröstkorgen och blir tungt att andas.
Jag vill kunna ligga i fosterställning med knäna långt uppdragna.
Jag vill kunna böja mig ner och knyta skorna utan att det känns som att jag ska kräkas.
Jag vill äta goda ostar. Och dricka vin till. Och en körsbärsöl.

Min graviditet har varit bra och fin.
Min kropp har varit snäll. Den har inte gjort ont i någon större utsträckning. Perioden jag mådde illa var ganska begränsad (även om det inte alls kändes så då). Jag har gått upp nånstans mellan 7 och 8 kg sen vi skrev in oss. Det är inte mycket. Det är skönt. Hade inte orkat släpa på mer vikt än nödvändigt. Det blir tungt med mage som det är.

Men nu vill jag få ut bebisen till oss.
Lilla S:et gav för flera månader sen upp hoppet om att den nånsin skulle komma ut. 9 månader är väldigt lång tid för en 4.5-åring som väntar på utsidan på sitt syskon. Lång tid att bära på en bebis också.

Jag är tacksam och glad för att vi kunde bli gravida. Men det magiska har jag inte sett röken av. Inget gyllene skimmer. Mest väntan. Jag är ganska säker på att det magiska med barn inte så mycket sitter i graviditeten utan i att få ett barn, hur det än går till, och få se det växa upp och leva med en. Som med S:et. Det tror jag.

"Vi har en trevlig dag tillsammans"

Hemma med sjukt barn och eget trött huvud.
Missar Henkes och Johannas flytt. Hade väl ändå inte kunnat bära några imponerande mängder lådor. Kanske.

Blir utsedd till världens bästa extra-mamma av världens bästa extra-unge. Det känns bra. Jag oroar mig inte för min kapacitet att vara en helt okej förälder. Det kan jag redan. Alltid nåt!

Dricker ett glas vin till mackan. Gott. Skönt att slappna av.





NÄÄÄÄ. Det är blåbärssoppa.

Semester.

Nu har jag varit gravid i 8 månader ungefär. Detta har jag inte dragit nytta av. Jag har inte behövt. Har inte haft ont.

Nu känner jag så här:
det är mycket möjligt att jag aldrig kommer att vara gravid igen.
Det är dags att börja utnyttja GRAVIDkortet.

* Nej det orkar jag inte jag är gravid.
* Kan du hämta det?
* Kan du massera mina fötter oftare än en gång om dagen?
* Kan du handla och laga all mat från och med nu och åtminstone två månader framåt?
* Jag är sugen på godis/frukt/mineralvatten/kakor/kaffe/whatever kan du springa till affären? (fel: Spring till affären! ska det vara)

Hittills har det varit så här om jag någon dag haft någon form av krämpa:
J- Oj det gör ont i huden här på magen och värker i ryggen...
M [funderar en stund] - Jag har ont i huvudet. Jätteont. Och i ryggen. Sen har jag fått ont i nacken också.
J - Jag har också lite ont i nacken.
M - Jag har jätteont i nacken.

Nu är det slut med det. Sista gravidmånaden ska bli semestermånad för mig.
Ser fram emot det.

Fin vinter.

Det var så roligt häromdagen när vi såg något musikinslag i TVoch det klart och tydligt framgick att Bon Iver inte alls uttalas engelskt "ajver" utan i stället som franska vinter (hiver) "ivär".

Så alla små självutnämnda musikexperter har sprungit runt och uttalat alldeles fel. Och under en låååång lååång tid också.

Helt fel.

Hahahahahaha.
Älskar sånt.

Lång dags resa i skön kalsong.

Igår kom M äntligen fram till ett beslut efter en tids vånda.

Han tar de gula kalsongerna på torsdag.

"Jag behöver de mjuka i bra bomull när jag ska färdas långt".

Skulle han behöva färdas långt även till helgen så har han turligt nog ett par till gula "i bra bomull". Han sparar dem. Undrar om han ska vända på de förstnämnda gula när han ska "färdas långt" på fredag när han beger sig hemåt igen. Måste fråga.

Mysigt i soffan:

Här ligger jag och läser om att "möta förlossningssmärtan". Jag har nu nått en fas där jag vacklar mellan
* jag ska i alla fall inte föda något barn. det är någon annan.
och
* herre gud jag ska föda ett barn jag kommer att dö.

Förhoppningsvis stämmer inte någon av punkterna.
Tyvärr har jag blivit informerad om att studier visar att enbart amputering av finger utan bedövning gör mer ont än att föda ett barn samt att när människor själva fått ranka smärtor de upplevt ligger barnafödande ÖVER cancersmärtor.

Antal gånger jag av olika anledningar hunnit börja gråta sen jag lånade boken igår: ca 15

Men det är en bra bok. Den känns modern och det läggs ingen som helst värdering i hur man väljer bedövning, hur man är, hur man reagerar eller någonting. Nu hoppas jag att vi får en sådan där fantastisk barnmorska som tydligen är helt avgörande (den viktigaste faktorn för hur upplevelsen av födseln blir) att man får för att man inte ska bli traumatiserad för livet.

Jag lånade även en annan skrattfest: Lars Noréns dagbok. Den är stor och tung som Bibeln men mycket mer underhållande vad det verkar.

Ska läsa lite.

Jag har nu varit millimeter från att hälla ananasjuice i datorn två gånger.
Tror jag går och lägger mig och läser i sängen en stund i stället.

Ryssland är nu åter sitt gamla vanliga halvjobbiga gulliga jag. M jublade när Ryssland kom och lade sig sked bakom hans rygg. Sen skrek han av fasa när han kände fukten från såret där den pälsbeklädda pungen tidigare var. Men eftersom han älskar sin lille katt vände han på honom och lät honom ligga kvar.

Do not speak unless you can improve the silence

Vad är det med barn?

Måste de tvunget kommunicera genom att skrika till varandra? Är alla barn på vår gård hörselskadade?

Kan de inte bara samtala som vuxna så att jag kan få ligga i soffan med fönsterna öppna utan att känna mig intill galenskapens rand provocerad av deras pipiga gälla röster?

Barn alltså.
Inte alltid gulliga.
Väldigt ofta pissjobbiga.

Också har jag helt frivilligt producerat ett eget. Väldigt tyst är den nu i magen. Troligtvis inte lika tyst utanför.
..
Vad bra. Nu har de fått en leksak som piper ungefär som ett brandlarm också. Och snart ska vi till IKEA. Kan ni förstå vilken underbar dag detta är!
...
Nu står ungjävlarna utanför och ropar på Ryssland som i vanlig ordning sitter i (det fortfarande vidöppna) fönstret och spanar.

"It's gonna jump... It's gonna jump! hahahaha.... look!"

Okej ungjävel. Hoppar han så är det enbart för att riva dig i ansiktet. Watch out.

Lille bebben.

Ryssland fick ny säng. Vi fick åka till IKEA och köpa den efter att vi snott hans pung. Han tycker att madrassen är lite väl hård men det är väl lugnt så länge.

Messenger.

mikebike säger: (12.27.48)
vänta ska kissa
Josefine säger: (12.40.38)
kissar du väldigt länge idag?
mikebike säger: (13.21.46)
heja
mikebike säger: (13.21.54)
jag passade på att ta en kebab också
Josefine säger: (13.22.07)
är det en synonym för att bajsa länge?

What? Ska den ut också?

45 dagar kvar. Det är inte så mycket. En gång var det över 200 dagar kvar. Då kändes det som en evighet. Det har det varit också. Emellanåt. Men mest har det varit bra (väldigt bra till och med) och jag gillar min mage. Den är fin. Även om lilla S:et säger "det kanske inte är det roligaste man kan göra att känna när den sparkar men lite roligt i alla fall".

Jag läser förlossningsberättelser i bloggar jag följt sen länge och känner:

NEJ det här vill jag inte göra. M får göra det. Jag har gjort mitt. Jag har avstått vin och fantastiska ostar, kalla öl mitt i sommaren, fått ischiasont emellanåt, mått illa i två månader och nu är det jag som ska plåga mig igenom en förlossning.

Det finns INGET sätt att få ut ett barn på som jag tycker verkar det minsta tilltalande. Nej inte det minsta. Men det är ju lite sent att tänka på det NU. Jag har svårt att se att bebisen kan stanna där inne för resten av mitt liv. Den måste nog ut.

Ignorerar det ett tag till.

En sexig liten skötväska.

Vi letar för tillfället efter en snygg skötväska. Just nu är det 10-gruppen som ligger bäst till (om vi lyckas bestämma oss för ett tyg).

Men igår hittade jag något utöver det vanliga. Det var en skötväska som låg under kategorin "Också till Pappan".

Bildkälla

Ett verktygsbälte!

Att ingen tänkt på det innan.

Här kan ju mannen både ta hand om barnet OCH behålla sin manlighet. När man ser nappflaskan där i hölstret tänker man: oh vilken karl! han ser ju ut som en sheriff med nappflaskan som en pickadoll i det skittuffa bältet!

Ja man skulle ju bli alldeles till sig i trasorna om man såg en pappa i ett sådant bälte.

En slagen och tatuerad liten hjälte.

Han är inte så mycket för världen just nu. Han försökte hoppa upp på bordet men slog bara i magen och ramlade ner. Nu sover han bakom min nacke med sin tuffa nya id-märkning i örat.

Snart kommer lilla S:et hem. Då blir det föreläsning om Vikten av att låta nykastrerade katter vara HELT ifred.

När jag stod i entrén och väntade på Ryssland tänkte jag bara "inte gråta inte gråta inte gråta" eftersom det fanns en viss risk för att mina gravidhormoner skulle kunna ställa till med tår-kalas inför hela veterinärmottagningen. Jag började inte gråta. Men jag kände mig som SATAN när jag såg hans sår. M kommer troligtvis att ha ont i pungen hela kvällen. Han hade ont redan i morse i ren sympati när jag gick iväg med lille katten. Kanske svimmar han när han ser stygnen i det allra heligaste.

Lille katt det är mörkt om natten.

Ensam hemma. Första gången på över en månad. Det är väldigt tyst och tomt.

Jag lämnade Ryssland hos veterinären för en timme sedan. Då hade han inte ätit sen klockan 17 igår. Han har gjort allt för att påkalla vår uppmärksamhet i riktning mot hans hunger och köket. Försökt äta på orkidén, suttit uppe på köksbänken och jamat, dragit mig i byxbenet när jag gått i köket, snott M:s hörsnäckor och burit runt på, spärrat vägen till toaletten och försökt tvinga mig in i köket i stället samt attackerat både mig och M mellan benen (han måste ha känt på sig vad som var på gång).

Egarcia berättade i en kommentar att hennes katt gömt sig under sängen i en vecka och attackaret hennes fötter efter att han blivit kastrerad. Känner mig orolig. Ska han hata mig för all framtid nu? Jag skulle förstå det.

Snart är det klippt.

Imorgon är det snipp snapp slut för Rysslands pung.

Buhu.

Sista semesterdagen idag. Nu ska vi se på film om mord och jag ska vila magen i soffan.

När semestern är slut kommer bloggandet igång som vanligt.

Igår var en jobbig festivaldag. Hade ont i och på magen. Kunde knappt röra huden för att den var så öm. Smorde in magen och grät när vi kom hem. Idag känns den bra igen men det var obehagligt igår. Det är första gången det varit jobbigt på riktigt att var gravid sen de första två månaderna av illamående.

Regn och musik.

Way out West. Missade Patrick Wolf.
Mest på grund av lathet. Så dumt.

Band of Horses och Robyn var bäst igår.

Det regnar eftersom vi är i Göteborg. Snart går vi bort till skogen igen.

Största längtet just nu:

Vin.

(okej bebben med)

Vättar.

Igår vaknade M med en stor fråga bultande i huvudet:

Vem är egentligen den mest kände vätten?

"Alltså så där Se och hör-känd liksom... fattar du?".

Han låg och vältrade sig i frågan. Jag förde fram tanken att även han skulle kunna acceptera att vättar hör till sagans värld. Sen sa han några så politiskt inkorrekta saker att jag inte vill återge dem. Men det var i alla fall stöd för hans tankar om att vättar finns mitt ibland oss. Jag lät honom hållas ett tag eftersom hans semester snart är slut och då återgår kanske han hjärna till sitt normaltillstånd i stället för den här svampiga ytan där han nu odlar det han kallar "tankar".
...

jag ska tillägga att M menade att vättar skulle vara människor. Som "dvärgar ungefär" men med ett annat mått. Det var alltså inte tal om sagoväsen.

Viskaren.

Så där. Nu gick det att logga in igen.

Det blev en liten paus till så här den sista skälvande semesterveckan. Vi har badat och läst. Och varit på IKEA. Och monterat. Och monterat. Och monterat. Och burit saker upp på vinden.

Idag var vi hos barnmorskan igen. Inte hos vår egen tyvärr som vi verkligen börjat gilla. Vi fick en vikarie. Herre gud. Hon sa "ja a a a a" så där jobbigt på inandning. Hon gjorde det efter v a r j e uttalande och fråga. Vi behövde inte svara på något egentligen - det gjorde hon själv (äter du dina järntabletter? - jaa aaaa, du är förkyld ja ja aaaa aaa, allergi eller förkylning förkylning ja a a a aaa) . Eller vi och vi. Hon kaste ett getöga på M så hon såg väl att han var där men i övrigt verkade han vara genomskinlig för henne. Hon undrade om vi hade några frågor. Nej sa jag bestämt och gav M en skarp blick så att han skulle fatta att han inte kunde dra igång några diskussioner i klass med dem han kan ha i diverse butiker om überanala detaljfrågor. Den här barnmorskan kunde man inte prata med. Jag undrar för övrigt om det är någon speciell policy de har på just barnmorskemottagningar om att viska fram allting. Jag vill att de ska vara vänliga men raka och tydliga. Inga frågetecken. Jag vill inte tala om för henne hur bebisens huvud ligger - det tycker jag att hon ska tala om för oss. Och jag vill INTE att de ska viska.

Hjärtat pickade i alla fall på. Huvudet låg nedåt och vi ligger fortfarande mitt på kurvan. Alles gut.

Födelesedag.

Jag fick ett objektiv av min M. Ett dyrt fint fantastiskt som jag aldrig hade haft råd att köpa själv. Nu blir det kul att fota igen.

Har fått frukost framdukad och lite pussar och så.

Nu ska vi hit och äta födelsedagslunch i solen.

Har hunnit läsa en bok på förmiddagen: Linn Ullmans "Nåd". Härligt med lite ångest och död så på morgonkvisten. Sen bestämde jag mig för att läsa Jerker Virdborgs "Landhöjning, två centimeter per natt" men det satte M stopp för. Han tycker att det går för snabbt i bokläsningen nu och vill sakta ner antalet jag hinner läsa i förhållande till hans konsumtion så nu blir det 748 sidig Haruki Murakami ("Fågeln som vrider upp världen") i stället. Och det börjar bra.

Igår dog jag lite av hur begåvad Bodil Malmsten är. Språket. Herre gud. Språket. Måste läsa hennes "Priset på vatten i Finistère" nu. Sen. När jag har den.

Ja jättehäftigt.

M får sms av Herr Ahlberg angående lunch.

M säger ja till lunch och avslutar med

"Be there or be #"

Han lutar sig över min dator och visar

"häftigt va?"

Jag tittar på honom och tänker "han är ju söt i alla fall".

Hjärnan som stängde dörren.

Igår sa M att han under sin halva av föräldraledigheten kommer att söka efter "personer som är i samma situation som jag".

Det låter ju fint.
Jag tycker att det låter ungefär så här:

"Jag vill träffa personer som är i samma situation som jag" - något man säger när man blivit utsatt för någon typ av övergrepp. Man går igenom något traumatiskt och behöver uppsöka människor som kan dela ens sorg och svårigheter.

Vi satt vid köksbordet och åt frukost tidigare. Han var tyst en stund. Jag tänkte "oj nu ser han inte speciellt intelligent ut" där han satt med halvöppen mun och drogade ögon. Sen berättade han stolt att han "gått in i sig själv" som om jag inte visste hur det är att försvinna bort i tankar. Han ville visa för mig

"Titta nu när jag går in igen"

Han andades med öppen mun och tittade ner i bordet. Jag väntade och tittade snällt.

"Nä jag kommer inte in igen"

Så nu har M:s hjärna stängt för idag. Jag tipsade honom om att köpa någon bok om Agnetha Sjödins inre resor men han var inte intresserad.

Jaha, det här går ju ganska trögt.

Man kan ju inte säga att bloggpausen är över och sen är den på igen plötsligt. Tyvärr är min hjärna som en svamp nu. Den producerar ingenting mer än "hur många gånger om dagen kan man snyta sig egentligen"-tankar och "åh nej snart är panodilen slut".

Jag har inte hunnit läsa så mycket som jag trodde jag skulle hinna. Det att ha en femåring i hushållet och behöva svara på hundra frågor om "vad tror du att det här är?" angående hennes legobyggnader slöar ner läsverksamheten något. Men de böcker jag hunnit läsa har jag tyckt om mycket:

Mare Kandre Aliide, Aliide (åh Mare Kandre I love you)
Margaret Atwood Alias Grace (är Atwood alltid bra? hon är nog det.)
Claire Castillon Insekt (novellsamling)
Doris Lessing Det femte barnet (hade eventuellt kunnat vänta med den till efter graviditeten)
Lucia Exterbarría Beatriz och himlakropparna
Kristina Thulin & Jenny Östergren Vi som hade alla rätt (underhållande och snabbläst - bortglömd dagen efter)

Och nu är det Bodil Malmstens Mitt första liv som är under läsning.

Återkommer förhoppningsvis mindre snorig snart snart.

Tillbaka.

Oj vilken lång paus det blev.
Det var riktigt skönt faktiskt!

Nu är jag däckad av förkylning. Förkylning + graviditet är uppenbarligen ingen höjdare. Jag kan inte andas.

Igår åkte vi hem till Göteborg från Mellbystrand. M har fått en hangup på "vägkompisar" och har plötsligt fått för sig att det enbart är Ford Mondeo i modell combi (årsmodell tämligen oviktig) som är 100% säkra som vägkompisar. "Vilken otrolig slump att vi fick syn på en mondeo eller hur!" utbrast han med fuktig blick när han saluterat den turkosa mondeon som svängde av någonstans ovanför Kungsbacka genom att tuta två gånger. Vid ett flertal tillfällen under färden fruktade jag för mitt och lilla S:ets liv men vågade inte säga något eftersom det tydligen var något nästan religiöst i det att få följe med en Ford Mondeo.

Jag måste vila mitt bultande huvud nu men det är slut på bloggpausen i alla fall!