Här ligger jag och läser om att "möta förlossningssmärtan". Jag har nu nått en fas där jag vacklar mellan* jag ska i alla fall inte föda något barn. det är någon annan.
och
* herre gud jag ska föda ett barn jag kommer att dö.
Förhoppningsvis stämmer inte någon av punkterna.
Tyvärr har jag blivit informerad om att studier visar att enbart amputering av finger utan bedövning gör mer ont än att föda ett barn samt att när människor själva fått ranka smärtor de upplevt ligger barnafödande ÖVER cancersmärtor.
Antal gånger jag av olika anledningar hunnit börja gråta sen jag lånade boken igår: ca 15
Men det är en bra bok. Den känns modern och det läggs ingen som helst värdering i hur man väljer bedövning, hur man är, hur man reagerar eller någonting. Nu hoppas jag att vi får en sådan där fantastisk barnmorska som tydligen är helt avgörande (den viktigaste faktorn för hur upplevelsen av födseln blir) att man får för att man inte ska bli traumatiserad för livet.
Jag lånade även en annan skrattfest: Lars Noréns dagbok. Den är stor och tung som Bibeln men mycket mer underhållande vad det verkar.
16 kommentarer:
det gör myyyckeeet ondare att få ett gallstensanfall än att föda barn. tycker jag.
när jag födde vår son så bestämde jag mig för att bedövning var en bra sak och jag fick en fantastisk förlossning. Nu är du kanske inte så intresserad av alla andras solskenshistorier men jag kunde inte låta bli ändå.
föda barn var galet roligt och häftigt. Det skulle jag kunna göra varje dag. att vara gravid däremot...
Jag tycker att det är kul att höra om en massa olika upplevelser! Är det något jag förstått så är det ju att det kan gå lite hur fan som helst med upplevelsen. Min graviditet har varit så himla skön och bra (börjar dock tröttna rejält nu) så jag får väl en helvetesförlossning säkert. Som straff för de rosenskimrande åtta månaderna jag haft hittills.
Ha vad roligt, jag skulle precis skriva exakt samma sak som Mikaela. Gallsten gör jävligt mycket ondare. Man tror att man ska dö, vet inte vad det är som gör ont och om det nånsin kommer att gå över, till skillnad från förlossning som man inte dör av (i normala fall), man vet vad smärtan beror på och man vet att det går över.
Jag skulle också kunna föda barn, kanske inte varje dag, så varje år i alla fall, bara jag slapp graviditeten.
Jag har kört på lustgas, och inför mitt andra barn hade jag gått på yoga vilket var fantastiskt bra.
Det kommer säkert att bli jättebra för dig. Du verkar ha rätt inställning, att det kan gå lite hur som helst. För så är det ju, det ligger helt utanför din kontroll.
Jag har sagt till R att om det blir aktuellt blir det han som får sköta födandet för jag vägrar. Han får gärna bära barnet också så jag slipper ge upp goda viner och öl. Men med tanke på att han är övertygad om att han ska dö när han är förkyld är det nog ingen bra idé.
Jag håller mig ifrån att kommentera födseln, för trots att jag bevittnat två känner jag mig ändå som en analfabet på ett bibliotek.
Men Norén? Vadnu? Jag som trodde att du bara läste litteratur av personer med vagina.
;-) *SKOJAR*
Vilka magiska ögon du har. Otroligt fina!
jag gillade också det jag läste av gudrun abascal inför förlossningen. vad gäller personkemi och barnmorskor så kan en bra sak att komma ihåg vara att man kan begära att få byta barnmorska när man vill och utan att behöva stå till svars och förklara sig. det låter kanske självklart egentligen, fast ibland får man ju för sig att man inte vill trampa folk på tårna och en massa andra dumheter, men det är ju faktiskt din förlossning och ingen annans. och barnmorskorna tar inte illa upp.
jag hade förresten en över lag behaglig graviditet och fick ändå en förlossning som, tro det eller ej, gav mersmak. så att du haft en skön graviditet hittills behöver inte alls betyda att du kommer straffas med en jobbig förlossning :)
Det är ju en rejäl skillnad på gallsten/amputationer/cancer och förlossning. Förlossningen ger ju ett barn, mitt i allt jätteont finns det något possitivt, det finns det ju inte i de förutnämnda...
Min erfarenhet av förlossningar (2 st) är att mkt hänger på vilken inställning man har. Första barnet kom 6 veckor tidigt och jag trodde väl att det skulle göra ont, men va fasen. Blev helt chockad och samarbetade inte för fem öre. Stod still och knep typ. Fick till slut epidural, skrattade, somnade,frossade, åt lite godis, krystade sen 20 min och ungen kom ut. Andra gången vart jag ju livrädd för mig själv, tänk om jag blir lika låst igen. Ställde in mig på att: okej,det kommer göra ont som f-n, men det är bara att jobba med, inte mot, så ska det nog gå, det måste ju det. Använde TENSapparat, vickade på rumpan som en tok och försökte ANDAS. När vi kom in efter två timmar var det försent för bedövning, klämde sönder makens hand, krystade 19 minuter och ungen kom ut. Så vad vill jag säga med att påtvinga dig denna historia; jo, ställ in dig helt krasst på att det är jobbigt, det gör ont, men det är ett jobb som ska göras. Följ med i svängarna istället för att kämpa emot. Skrik elaka saker till M, glöm inte det, det hjälper!
När modren bröt lårbenshalsen i vintras sa hon efteråt att "jag har fött tre barn, men en så här vidrig smärta har jag aldrig upplevt".
Okey, det gör jävligt ont, men hur töntigt detta än låter så får man belöning för helvetet...det gör det jävligt mycket värt det. Du kommer att överleva...Lycka till, du har något fantastiskt framför dig. Tänk oxå på detta, smärta är inte farligt när det gäller barnafödande. Tänk på det, det hjälpte mig. DET ÄR INTE FARLIGT, DET ÄR INTE FARLIGT...som ett mantra. För mycket av ( det eventuella)obehaget ligger i kroppens egen försvar som säger att -shit, jag kommer dö...men nehej det gör du inte! Follow the flow...hur flummigt det än låter. Kram.
Jag var livrädd för att föda barn, men så här i efterhand kan jag bara konstatera att det inte alls var så hemskt som jag trott. För mig var det värsta efteråt, när de skulle sy ihop det jag spruckit. Och det gör definitivt ondare att ha ett njurstensanfall! ;-) Lycka till! Det går helt säkert bra!
Jag har haft en helvetesförlossning (59 timmar sedan akut snitt) och en lindrig (1 tim planerat snitt). Det ordnar sig alltid och man kan inte planera för hur det ska bli. Man kan däremot prata med mannen och diskutera vad som skrämmer en. Under min helvetesförlossning förlorade jag talförmågan och då var det ju inte lätt för maken att veta vad som gällde. Andra gången hade vi pratat massor och han kunde tala för min räkning. Alla reagerar så olika på smärta och smärtlindring, men det är ju trots allt en positiv hämdelse och det tror jag påverkar smärthanteringen enormt.
koldioxidexperiment: oj. då hoppas jag att jag slipper det! ja det känns som att lära sig att slappna av är något av nyckeln till en lite lugnare förlossning.
jo tjena: det är samma här. det är krämpor hos m hela tiden. skulle han vara den som skulle vara gravid och föda hade det aldrig blivit några barn. jag är typen som ignorerar de jobbiga sakerna (förlossningen) tills det är för sent annars hade det nog inte blivit några bebisar här heller.
30+: nej fan. glömde det där med att inte läsa penislitteratur. lars norén är så skönt skvallrig. finns inget han inte tycker nåt om. han verkar i alla fall hela tiden väldigt nöjd med sina egna insatser.
tinalinatiny: åh herre gud! tack! vad glad jag blir. det är nog något av det finaste någon sagt om mina ögon.
jonna: nä man får nog komma ihåg det att allt får ordnas (så långt det går) efter vad som känns bäst för mig. vilket känns helt galet självupptaget bara jag skriver det nu. men det är ju en extrem situation på något sätt. rent upplevelsemässigt.
anonym: nej det är klart att smärtan i det här fallet genererar något bra (får man tro) men i själva upplevelsen av smärtan är det nog något man lätt glömmer bort. som jag förstått det är det som förstagångsföderska ganska vanligt att man helt enkelt glömmer att det kommer att komma ett barn. och det går ju inte riktigt att förringa den här smärtan heller bara för att det slutar i något bra. smärtan i sig kan ju vara fruktansvärd ändå. det finns kvinnor som får både psykiska och fysiska men för livet så en helt enkel smärta än det ändå inte.
nipe: haha.. vickade på rumpan! det verkar vara det som kan göra hela grejen. att man helt ger sig hän åt kroppen och vad som händer. inte lättaste uppgiften kanske när det känns som att man skulle vilja skära av underkroppen och åka därifrån..
emma: usch fyra brutala smärtupplevelser!
tinnar och torn: ja det är tur att m är med och kan säga det! att det kommer något bra till slut. för det lär jag glömma. och folk har ju bevisligen varit galna nog att föda ett flertal barn så jag antar att det ändå blir bra till slut.
petra: tack! jätteroligt att höra om alla olika upplevelser!
bettan: ja det ghäller nog att fundera igenom hur man tar emot och haanterar smärta. vet inte riktigt hur jag är egentligen. har grubblat mycket på det. och hur jag vill få information under tiden och så där. det löser sig i alla fall. man kan ju vara ganska säker på att förlossningen har ett slut oavsett hur det ser ut.
Heppåre.
Det föddes barn för tre månader sedan och jag tog bara lustgas. Det var supersweet med lustgas och att föda är grymt mäktigt. Ja det gör onekligen rätt ont men det är sååå fantastiskt hur kroppen liksom löser grejen när man samarbetar med den - och jag vet inte riktigt hur man kan undvika att samarbeta med den - får man krystvärkar så bara kör kroppen på liksom. Bara man har koll på djupandning och inte skriker som en menlös brud utan hellre brölar med hakan ner i bröstet så är man hemma. Du kommer lösa det utmärkt! (Söt och fräsch du ser ut också - om man ska tro folk så betyder det att man ska få en gosse, men det är bara bull, det tittade ut en tösabit till allas förvåning.)
Jo, ett par saker till. Det är fint om ens respektive samarbetar. Ger en kalla drycker med sugrör närhelst man ber om det, ger en lustgasmasken när han/hon ser att en värk är på väg på monitorn - och tar bort den när värken är över även om man vill suga på den lite till...
Skicka en kommentar