45 dagar kvar. Det är inte så mycket. En gång var det över 200 dagar kvar. Då kändes det som en evighet. Det har det varit också. Emellanåt. Men mest har det varit bra (väldigt bra till och med) och jag gillar min mage. Den är fin. Även om lilla S:et säger "det kanske inte är det roligaste man kan göra att känna när den sparkar men lite roligt i alla fall".
Jag läser förlossningsberättelser i bloggar jag följt sen länge och känner:
NEJ det här vill jag inte göra. M får göra det. Jag har gjort mitt. Jag har avstått vin och fantastiska ostar, kalla öl mitt i sommaren, fått ischiasont emellanåt, mått illa i två månader och nu är det jag som ska plåga mig igenom en förlossning.
Det finns INGET sätt att få ut ett barn på som jag tycker verkar det minsta tilltalande. Nej inte det minsta. Men det är ju lite sent att tänka på det NU. Jag har svårt att se att bebisen kan stanna där inne för resten av mitt liv. Den måste nog ut.
Ignorerar det ett tag till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Lilla S:et, inte helt lätt att imponera på. Världsvan. Proffs på Gissa bajset.
jag tycker det låter som en bra idé att låta barnet stanna där det är. en förlossning är förvisso inte så hemsk som man kan tro, det är när ens unge vuxit till sig lite, men inte nog mycket för att ha fått omdöme, vett och sans som det jobbiga börjar. när barnet i fråga lägger all sin vakna tid på dödsförsktande stunt-tricks, typ stå upp på stolar, sticka ut huvudet genom hålet i soffans armstöd, resa sig upp under bord, osv. så önskar man att hon var kvar i magen så att man fick lägga sig på soffan och vila en stund och kanske få ner hjärtat från halsgropen, om så bara för en liten liten stund.
30+: Ja hennes knappt 5-åriga ögon har sett allt!
jonna: ja herre gud. hur ska det gå. s:ets nya favoritgrej är att klättra på saker. på vad som helst. jag kan inte titta utan blundar och väntar på vrålet. jag ska verkligen njuta av tiden innan det blir kryp-dags för mini.
45 dagar?! Herregud vad fort det har gått. Nej, förlossning verkar helt klart inte vara någon höjdare, men det kommer säkert att gå skitbra det där :)
Men du ska bara veta hur skönt det är när barnet "ploppat ut".
Efter "utploppningen" så återstår matransoneringen ett antal månader. Själv tyckte jag att det kändes som om jag fick ransonera mer än under graviditeten. Jordgubbar, choklad, mjölkprodukter, äpplen... Otroligt trist!
haha, jag kan inte heller titta, jag säger till barnafadern att han får ta fighten (för det blir fight varje gång man ska plocka ner henne från det livsfarliga) och lämnar själv rummet.
idag när hon stod och vinglade längst upp på den jättehöga rutchkanan som bara stora barn får åka diskuterade vi (jag och fadern alltså, den lilla går det inte att argumentera med) hur jag kommer tackla situationen den dagen det är basejump hon sysslar med.
Hej Miss Muffin. Jag känner mig skyldig till en sån där skräcklig ontontont-förlossningsberättelse. Det finns ju faktiskt de som har det väldigt tvärtom det. En kompis till mig kände inte ens sina värkar. Eller, efter tag kände hon dem, men inte som smärta utan bara som muskelspänning typ. Och så läste jag nyligt en förlossningsberättelse, som trots att den innehåller lite dramatik låter väldigt odramatisk och fin. http://vackrakladerochannat.blogspot.com/2009/08/om-hur-det-gick-och-om-hur-det-ar-om.html
Du överlever. Det onda är övergående och för ju med sig något alldeles obeskrivbart underbart.
Kram
När jag skulle föda mitt första barn frågade jag en kompis med 4 barn om hon hade något tips.
"Var inte rädd" svarade hon.
Bästa tipset!!
Kan man kalla det tips förresten? :-)
briljant åsa!
Skicka en kommentar