nu känner jag mig helt färdig med att vara gravid.
Nu vill jag få se den här lilla ungen vi gjort.
Jag längtar efter att den ska komma.
Jag längtar efter andra saker också. Simpla enkla vanliga saker.
Jag vill köpa nya kläder utan att tänka på utrymme för magen.
Jag vill ta ett eller ett par glas vin till maten.
Jag vill kunna gå/springa skitlångt utan att det stramar i huden på magen.
Jag vill kunna sitta i en stol utan att känna hur det trycker mot bröstkorgen och blir tungt att andas.
Jag vill kunna ligga i fosterställning med knäna långt uppdragna.
Jag vill kunna böja mig ner och knyta skorna utan att det känns som att jag ska kräkas.
Jag vill äta goda ostar. Och dricka vin till. Och en körsbärsöl.
Min graviditet har varit bra och fin.
Min kropp har varit snäll. Den har inte gjort ont i någon större utsträckning. Perioden jag mådde illa var ganska begränsad (även om det inte alls kändes så då). Jag har gått upp nånstans mellan 7 och 8 kg sen vi skrev in oss. Det är inte mycket. Det är skönt. Hade inte orkat släpa på mer vikt än nödvändigt. Det blir tungt med mage som det är.
Men nu vill jag få ut bebisen till oss.
Lilla S:et gav för flera månader sen upp hoppet om att den nånsin skulle komma ut. 9 månader är väldigt lång tid för en 4.5-åring som väntar på utsidan på sitt syskon. Lång tid att bära på en bebis också.
Jag är tacksam och glad för att vi kunde bli gravida. Men det magiska har jag inte sett röken av. Inget gyllene skimmer. Mest väntan. Jag är ganska säker på att det magiska med barn inte så mycket sitter i graviditeten utan i att få ett barn, hur det än går till, och få se det växa upp och leva med en. Som med S:et. Det tror jag.
Bake My Day Julkampanj
1 dag sedan
5 kommentarer:
Jag förstår vad du menar helt och fullt. Ibland blir det som en extremt tröttsam transportsträcka. Men jag ska säga dig att själv längtar jag efter att vara gravid igen. Ibland vill jag bara stoppa tillbaka min lilla där jag vet att hon är trygg. Dessutom så kände jag mig vacker och stark när jag var gravid och det är himla gott. Jag är på intet sätt exhibitionistiskt lagd men man blir så omhuldad av världen, både i blickar och handling, när man är med barn. Alla vill skydda den kommande människan och därmed en själv. När bebisen väl är på plats utanför så är det mer som att omgivningen tittar efter huruvida man som förälder lyckas hålla ihop verksamheten eller inte... Om jag ska hårddra det. För övrigt så kan man aldrig riktigt förbereda sig på hur det kommer bli att ha någon som är så beroende av en och graviditeten är i alla fall en liten tid av möjlighet att ställa in sig en smula. (Jag vet naturligtvis att du är extramamma och förmodligen väldigt bra rustad för att få ytterligare ett barn, men en spädis är en spädis.) Nå, vad ville jag med detta då... Egentligen hade jag en tanke om uppmuntran. Kanske att du kan försöka suga lite på graviditetskaramellen ett tag till eftersom, som bm A sa till oss, "denna tiden aldrig kommer åter". (Jag var helt sjukt otålig de sista veckorna och hennes ankomst i vår familj är fantastisk, om den biten inte riktigt kom fram tidigare.)
Jag hoppas att du menar den spontanjästa körsbärsölen. Den andra smakar skit.
Har tre barn och ogillar verkligen att vara gravid (konstant panikrädd/neurotisk/inbillsk). Det magiska är verkligen att få det där barnet. Att lära känna det och se det växa upp. Att det legat inne i magen i nio månader är för mig bara "groplatsen" där det tyvärr saknas titthål. Har till skillnad från Linda här ovan _aldrig_ velat stoppa tillbaka barnet i magen. Känns tryggare nu, när jag kan se de små liven när jag vill och själv hålla koll på att de har det bra :) Nåväl. Tack och lov går tiden ganska snabbt (även om det inte känns så ibland). Plötsligt är man bara där, på förlossningen och minuterna från att få se sitt mirakel för första gången. Det, är magiskt!
SJU TILL ÅTTA KILO JAG TROR JAG DÖR AV AVUNDSJUKA men det måste vara himla härligt för dig att slippa extra vikt.
jag: 40 kg. fyrtio! det är så jobbigt att jag orkar inte ens säga.
jag saknade också att ligga i fosterställning.
och att kunna böja ihop mina fingrar, det gick inte för jag hade så mkt vätska i kroppen.
jag saknade iof även att kunna gå öht.
och att inte behöva torka svett med hushållspapper när jag var ute på stan för det droppade från tinningarna och ner på halsen.
fet och svettig, det är en väldigt bra kombination till att känna sig äcklig.
och jag ska inte ens säga "snart är du där" till dig.
för själv avskydde jag ordet "snart".
för en höggravid kvinna existerar inte begreppet "snart" om det inte innebär inom två röda.
inte ens en dag får räknas som "snart".
så det är bara att fortsätta vänta på icke-gravida tiden, och på lillbäbisen (och all värk och kryst däremellan).
heja heja.
å. den känslan känns jag igen. fast i mitt fall fanns det så mycket som skulle hinnas klart innan bebisen kom så jag kände det mer som en kamp mot tiden... konstigt. jag gick inte heller upp så mycket, det mest kom dock på slutet, tror det var 12 kg i slutändan. Det kändes lyxigt att inte gå upp så mycket, jag har kämpat mot övervikt innan så jag trodde jag skulle gå upp mycket mer. tyvärr var det inte att bara hoppa ner i sina vanliga kläder, eftersom jag ammar så måste det vara amningsvänligt och dessutom sitter det en härligt mjuk deg på magen där Elsie låg :) men det gör mig inget! läste föresten din oro över amningen på joannas blogg. jag hoppas att den släpper och att du kan känna att vad som än händer så är det ok. Ibland kan jag avundas dem som flaskammar, den frihet det ger, och att pappan kan spela en större roll. det finnas för och nackdelar med allt..! lycka till! kram
Skicka en kommentar