Igår kom den:

Och så här fantastiskt börjar den
För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan. Sedan stannar det. Förr eller senare, en dag som alla andra, upphör den dunkande rörelsen av sig själv och blodet börjar rinna mot kroppens lägsta punkt, där det samlar sig i en liten grop, väl synlig utifrån som ett mörkt och svampigt område på den allt vitare huden, samtidigt som kroppstemperaturen sjunker, lemmarna stelnar och tarmarna töms. Förändringarna dessa första timmar sker långsamt och fullgörs med sådan säkerhet att de nästan får något rituellt över sig, som om livet kapitulerar enligt fastställda regler, en form av gentlemen's agreement som även det dödas företrädare rättar sig efter, då de alltid väntar till dess att livet dragit sig tillbaka innan de sätter igång sin invasion av det nya landskapet.

Jag undrar vad det här ska göra med den dödsångest som plötsligt och brutalt uppenbarat sig i mitt liv. Det är som om jag en dag för något år sedan på riktigt insåg att jag ska dö. Att de jag älskar ska dö. Att en dag minns ingen varken mig eller barnen eller någon annan mig närstående. En så självupptagen tanke men så svindlande. Att man inte ens är en suck tiden. Det är skrämmande, helt plötsligt. Vet inte varför det blivit så. Kanske för att jag är räddare om och mer kär i mitt eget liv nu än jag någonsin varit. Nu vill jag inte mista det. Och inte sen heller. Inte nu och inte när jag är gammal. Tanken på de liv barnen kommer att leva efter att jag gått bort som jag inte kommer att veta något om är så oerhört sorglig. Och att de en dag ska bli gamla, kanske sjuka och sedan dö. Det kanske är något som kommit med åldern. Det är ju inte som om jag inte reflekterat över döden tidigare. Det har jag. Många gånger och djupt ingående. Men så en dag i somras började jag tänka på det igen. Verkligen tänka på det. Att jag kommer att försvinna. Att andra kanske eller troligen kommer att försvinna innan jag gör det. Och då är jag tvungen att ta det.

Så är det med det. Helt klart är i alla fall att jag och alla andra kommer att bli tvungna att dö någon gång. Och nu har S:ets kanin dött. Hon reagerade inte så starkt på det. Och vi spekulerade i hur det skulle vara om någon av oss dog. Skulle hon sörja oss då? Ja, så självupptaget går tankarna ibland.