Och ja det är det faktiskt. Vår stora fördel, mitt i all smärta som en skilsmässa naturligtvis resulterar i för alla inblandade, var att S:et var så liten när jag kom in i hennes liv. Hon var runt 2 år då. Det var inte så mycket med det. Först var jag inte där och sen var jag det. För henne är jag en självklar del av livet. Hon minns inget annat även om hon nu kanske har en konstruerad bild av hur det var tidigare. Jag minns att det fanns en kort period när hon var knappt 3 år när hon inte ville hålla mig i handen när vi gick någonstans. Det gjorde ont i hjärtat. Hon ville väl testa mig. Det gick över och jag var godkänd. Det var faktiskt hon som blåste bort all rädsla för barn. Jag vågade knappt titta på barn innan, jag visste liksom inte riktigt hur jag skulle bemöta dem eller vad man säger/gör. Det visade sig att det var den enklaste och självklaraste saken i världen. En gång frågade hon om jag var med när hon drogs ut ur magen (hon föddes med kejsarsnitt). Så nära är vi. Jag tror att hon litar på mig och älskar mig. Jag gör ingen skillnad på henne och Tintin. För mig är båda två mina barn. Det hade antagligen inte varit på samma sätt om hon varit en handfull år äldre. Då hade jag kanske mer blivit en extraperson för henne, lite mer tydligt "ny i familjen" på något sätt. Nu är jag en av medlemmarna i hennes stora familj. Ibland får jag frågan om jag kan säga till henne, alltså tillrättavisa. Om Mikael tycker att det är okej. Det är en icke-fråga. Vi är en familj där alla har lika stor plats och de vuxna delar ansvaret för barnen. Så med andra ord är hon lika van vid att det är jag som håller i vuxensnacken/utskällningarna när hon gjort något dumt som att någon av hennes "riktiga" föräldrar gör det. Och det är jag ganska säker på att inte någon, varken hennes mamma, pappa, bonuspappa eller jag, tycker är något konstigt. Det skulle vara helt ohållbart om jag (eller hennes bonuspappa) inte skulle kunna göra det. Herregud vad hon hade kört över mig/oss då. Det är nämligen en kaxig och bestämd liten kvinna vi har att göra med här. Men också en oerhört kärleksfull och smart liten person som jag älskar precis som att hon är min egen.
(Det problematiska har, som i så många fall där det är många iblandade, funnits i vuxenrelationerna. Men det är överstökat sedan länge. Nu funkar hela tvåfamiljs-grejen väldigt bra.)
5 kommentarer:
Gött! Min styvpappa kom in i mitt liv senare, och han flyttade inte ihop med oss förrän jag var i skolåldern. Lägg till att min pappa sa att jag aldrig någonsin fick se honom som min riktiga förälder så kan du ju gissa hur det gick. Men nu i vuxen ålder och särskilt sedan mamma dog funkar vi bättre ihop. Däremot har jag ingen kontakt med min pappa idag. Så kan det gå.
Vad fint att det funkar så bra! Och vilken bra fråga ändå, om man inte själv är i den situationen är det ju inte helt givet att man fattar hur det funkar. Sen är det såklart olika för alla etc.
Men alltså: heja er. Fasen vad fint.
Styvfamiljskonstellationer är inte alltid så lätta att klara av. Grattis S:et till en massa fina vuxna människor som älskar dig och bryr sig om dig! Ni gör det bra! Kram
Tack fina ni!
Jag vet inte om det kanske låter glättigt det här inlägget men sanningen är att relationen har varit i stort sett helt friktionsfri. Alltså. Det är ju ett barn så det är ju miljarder konflikter. Och det har såklart inte varit lätt med vuxenrelationerna hela tiden. Men det vill jag inte blogga om heller. Och i vilket fall som helst funkar det bra nu.
Tack för svar! Och vad härligt att det funkar så bra, det låter verkligen fantastiskt.
Skicka en kommentar