fredag 18 november 2011

Sofia frågar.

Sofia undrade hur jag och M träffades.
Nätdejting. Nä. Inte riktigt. Eller inte alls faktiskt. Jag läste hans blogg. Den hittade jag genom en pytteliten notis i GP en gång för kanske sex eller sju år sedan (minns inte så noga). Läste den länge. Kommenterade aldrig. Inte förrän han skrev om den där Baddräktsmannen. Då råkade hela mitt namn med för- och efternamn komma med. Något jag av någon anledning tyckte var vansinnigt pinsamt. Sen gick det ett tag och jag insåg att jag hade bästa bloggmaterialtipset till honom. Nore Norold. Min hemstads stjärnregissör. Så jag skickade en länk till honom. Mikael tackade för det fantastiska tipset (men bloggade aldrig om det så det får jag väl göra själva då!) och skrev att han tyckte att han kände igen mitt namn. Ja, hallå från när hela namnet hamnade i ditt kommentarsfält. Sen mailade vi lite fram och tillbaka om Kungälv. Han är uppvuxen där och jag hade tillbringat ett vansinnesår på en folkhögskola där när jag var 19. Vi mejlade och mejlade. Om en massa olika saker. Jag var nog ganska deppig på den tiden och i behov av någon att prata med. Så han blev min ventil. Det fanns inga tankar på att det skulle vara något mer än så. Vi kunde skicka flera mejl om dagen. Långa långa. Det var allt mellan himmel och jord. Filmer vi sett, komiker vi gillade, böcker vi läst, saker som hänt, om människor vi träffade. Det var som en glipa in i hans verklighet i de där mailen. Vi lärde verkligen känna varandra. Det fanns ingen anledning att skönmåla någonting. Vi skulle ändå inte ses. Men plötsligt skulle vi det ändå. Vi bodde ju ändå i samma stad och mejlen var så fantastiska. Vi gick och fikade under stor vånda. Han var bakfull och nervös som fan. Jag var bara nervös som fan. Han inledde med att berätta om den gången han svällde upp som en ballong av en allergichock och hur han fick våldsam diarré och hamnade på akuten. Jag drack min latte och var skräckslagen över detta konstiga att bara gå och träffa någon så där som man inte träffat innan. Vi skildes åt och var nog ganska lama av rädsla båda två. Tänk om vi nu hade förstört hela vår mejlkorrespondens. Innan vi sågs lovade vi dyrt och heligt att oavsett hur det gick i verkligheten så skulle vi fortsätta skriva till varandra. Sen på kvällen, en varm junikväll, skickade jag ett mejl där jag skrev att jag gillade honom men att jag var ganska övertygad om att han tyckte att jag var konstig. Det tyckte han inte. Han gillade mig också. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag blev väl helt enkelt förälskad. Men han var gift så det var uteslutet. Tänkte att jag bara skulle förtränga det. Låtsas som ingenting och umgås ändå. Och det gjorde vi. Det fanns inget hemlighetsmakeri kring att vi sågs. Det var inget konstigt med det. Men det tyckte ju jag. Jag började bli kär. Jag fick reda på att han kanske var på väg ut ur sitt tioåriga förhållande. Inte på grund av mig. Det var deras sak. Men naturligtvis tändes ett hopp. Och han blev kär i mig. Alla rådde honom att inte träffa någon så direkt efter separationen. Någon bad honom leva singelliv. Någon tyckte att skilsmässa var det värsta man kunde göra mot ett barn. Jag tror faktiskt inte att det var någon mer än han och en till som tyckte att det var bra att vi var ihop. Det är tungt att ha det så. Jag vet inte om man får tycka synd om sig själv för sådana saker men det var fruktansvärt att vara i en relation med någon som går igenom en skilsmässa. Det är så mycket sorg, så mycket åsikter. Och jag var så kär så att jag kunde dö. Hade jag inte varit det hade det aldrig gått. Det första året tillsammans är ett av de värsta i mitt liv men också ett av de bästa. Har aldrig älskat, gråtit, sörjt och varit så lycklig i en sådan röra någon annan gång i mitt liv. Det hade kunnat slå in en stor kil mellan oss, och länge var jag bitter för att jag inte fick det där första nyförälskade året helt utan uppslitande konflikter, men det fungerade nog mer som sättlim. Vi tog oss igenom sjutton kriser det året kan det kännas som. Och nu är det vi. Och kommer alltid vara. Det tror jag.

22 kommentarer:

Johanna sa...

Å, så himla fint, och spännande att läsa om. Bloggen alltså, coolt sätt att träffas ändå. För oss var det Gmail, jag och D hade nog inte blivit ihop om inte g-mail fanns. Vi hade träffats genom en gemensam kompis och började chatta när vi båda var online där. Tänk om jag hade haft hotmail, då hade det kanske aldrig blivit vi.

Internet - bra skit.

Förstår att det måste ha varit tufft att träffas så som ni gjorde. För mig var det lite samma fast tvärtom - JAG var den som just hade lämnat ett åttaårigt förhållande och var ganska sönderriven över det, samtidigt som jag blev kär i D. Förvirrande som fan. Men mitt ex var den som (när jag lämnade honom) sa "lova mig nu att du inte får dåligt samvete nästa gång du blir kär i någon, oavsett om det blir om 3 år eller i morrn", och jag är honom så jävla tacksam för att han sa så. Hade dött av dåligt samvete annars, över att ha blivit kär i nån annan så snart efter att vi gjorde slut. Väntade dock i ca 6 månader innan jag kunde med att säga högt att jag och D "var ihop".

Josefine sa...

Åh vad fint av ditt ex! Tack för att du skrev kommentaren. Jag blev faktiskt alldeles rörd av den. Och ja! Som det slumpar sig ibland. Hade jag inte sett notisen hade jag kanske aldrig hittat bloggen osv.

Fifi sa...

Jag älskar er hur-vi-träffades-story! Den är så vacker och smärtsam att t.o.m. jag blir lite romantisk. Fast det måste ha varit fruktansvärt för er båda i början.

kram

Sofia sa...

Åh, så fin historia!

Lisa sa...

Men åh vilken fantastisk berättelse!
Internet är fan bra grejer, hade det inte varit för msn där jag och M pratade hela nätterna så hade det nog inte blivit vi efter den där första kvällen.

Johanna sa...

Josefine: Tack själv för att du delade med dig! Och ja, det var faktiskt fantastiskt sagt av honom. Själv kände jag mer "herregud träffar du nån annan så dör jag, det FÅR DU INTE" fastän att det var jag som fattat beslutet att lämna. Det var verkligen stort att han sa sådär; och allra mest att han verkligen menade det. Han ville mig bara så väl.

(Idag är han gift och har en bebis och det gör mig glad att se att de har det bra! Skönt.)

Tinalinatiny sa...

Men åh vilken fin story, och du skriver ju så fantastiskt fint. Himla roligt att läsa.

tristessen sa...

Underbart! Tusen gånger bättre historia om att träffas än vi-traffades-på-krogen eller vi-sågs-i-mataffären. =)

Jonna sa...

Wow! Tack för den historien. (Johannas var också fin.) Vi är ett av de tråkiga paren som träffats på krogen.

Sofia sa...

Men Josefine! Tack! Vilken historia, så otroligt fint och tokigt och uppochner och fantastiskt.
(Alltså, vi MÅSTE fika i detta livet!)

Mirijam Geyerhofer sa...

Åh vad fint – och vad fruktansvärt jobbigt på samma gång. Jag föll pladask för Tobbe några månader efter att jag gjort slut på ett 4.5 år långt förhållande och det kändes så himla fel att vara galet nykär när man hade gjort någon annan så ledsen samtidigt. Men tiden läker alla sår osv, men AJ vad dåligt samvete kan göra fysiskt ont alltså.

hanna sa...

Åh jag har varit jättenyfiken (hej stalker!) på hur ni träffades! Nu är min nyfikenhet stillad. Det är en fin berättelse, även om jag fattar att det var hårt där ibörjan. Det måste vara en konstig situation för alla inblandade.

Även jag och min pojkvän (blivande man till och med! äkta man från och med i sommar!) lärde också känna varandra via internet. Eller först träffades vi i kön till sista Harry Potter-boken, vilket är nördigt så det slår. Vi pratade lite, jag tyckte han var söt, han tyckte att jag hade snygg rumpa (kärlek vid första ögonkastet verkligen). Sedan visade det sig att vi hade gemensamma vänner, så vi pratade lite på bilddagenboken (detta var 2007, okej, bdb var HETT då). Eftersom jag inte bodde i Sthlm så träffades vi bara någongång sådär tillsammans med gemensamma bekanta. Vi började prata på msn och skype HELA NÄTTERNA och när jag sedan flyttade till Sthlm tog det bara ett par månader innan vi var tillsammans. Så kan det gå. Allt tack vare Harry Potter. Nu har jag spytt ur mig min livshistoria här, förlåt, men jag kunde inte hejda mig!

Haren sa...

Det kändes att läsa om. Vad himla fint av dig att dela med dig av.

Världen enligt J. sa...

Wow - jag kan bara instämma med alla ovan. Tack.

när det börjar sa...

Fint. Finfint. Älskar att läsa den här typen av historier, och alldeles speciellt sådana där bloggläsning är inblandat.

Anna sa...

Roligt att du delar med dig! Som läsare av Mickes blogg sedan första året har man så klart undrat hur det gick till att han första var gift och sedan plötsligt bodde ihop med dig. Jag tycker det är jätteromantiskt att först connecta som personer och lära känna varandra, och sedan bli kära. För oss var det tvärtom, vi var plötsligt ihop och sedan lärde vi känna varandra, sådär som det kan bli när man träffas på en fest och bara kör på efter det.

Anonym sa...

detta var det bästa jag läst på länge, tack för du delade med dig!!! ooh vill skriva mer, men säger bara tack tack tack! och att ni båda är fantastiska, alltså . nej, bara det. ni är helt otroligt bra båda två. T

Kulturkoftan sa...

Åh. Nu grinar jag. Så himla fint skrivet. Jag tror på er! Ni är så himla bra ihop. Kramar

Josefine sa...

Tusen tack för all fin respons! Det är så fint när jag skriver något mer personligt eller känsligt här och får så här fina kommentarer. Det gör att det känns tryggt att skriva om sådana saker. Världens bästa läsare är ni! En kram till var och en av er. Tack igen.

Anna sa...

du skriver så himla himla bra!
vilken historia!

Cecilia sa...

Fantastiskt fint! Har funderat väldigt mycket på hur man gör och inte de senaste två månaderna. Inledde en relation med en man då, två veckor senare berättade han för sin sambo att han ville separera (hade varit på gång rätt länge). Och flyttade in tillfälligt till mig. Alla varningsklockor sa NEJ, fast det kändes så rätt. Och det har varit underbart, har aldrig kommit så nära nån så snabbt. I dag flyttar han in i en ny lägenhet med sin lilla son.

Det är som att det finns massa oskrivna regler om hur man gör - hur lång tid det ska gå efter en separation, hur länge man ska leva som singel, hur länge det ska gå innan man flyttar ihop, etc, etc. Vi har bestämt att det bara är vi som kan ta de besluten. Känns det bra för oss, skiter vi i vad andra tycker.

Tack för din text, känns fint att vi är fler.

Josefine sa...

anna: tack!

cecilia: oj, vad spännande! helt rätt. skit i regler och allt annat. gör som magen och hjärtat säger. bara man är rädd om barnen så tror jag att det löser sig. det blir ju skitjobbigt på alla möjliga sätt men om man är kär så klarar man mycket.