Hanna undrar var jag ser mig själv om tio år, privat karriär etc.
Om tio år hoppas (och tror jag) att jag kan försörja mig helt på skrivandet. Helst i någon hyfsat kreativ form. Nu är jag precis i början av min karriär och än så länge tycker jag att det är helt fantastiskt vilka fina och roliga människor jag får träffa genom jobben jag gör. Doulour, konstnärer, musiker, ja vem som helst. Människor man antagligen aldrig skulle få kontakt med annars. Så det hoppas jag att jag fortfarande kommer att göra om tio år. Samtidigt hoppas jag att jag inte arbetar för mycket utan att både jag och Mikael kanske skulle kunna gå ner i arbetstid lite grann och ha varannan fredag ledig. Eller varje! Långhelg varje vecka skulle vara alldeles fantastiskt. Men det hoppas jag har blivit så innan de tio åren gått. Hur roligt det än är att få arbeta är det ändå lite sorgligt emellanåt hur lite ork och energi (och tid!) vi har när det till slut blir kväll. Jag har egentligen inte en helt glasklar bild av vad jag vill göra. Jag känner mig ganska öppen. Radio är jag till exempel väldigt sugen på att testa.
Privat gissar jag att vi flyttat då (för om det blir som jag vill är vi fortfarande ihop då). Eller snarare: vi har flyttat då. Jag tror inte att S:et, 17 år vill dela rum med sin lillsyrra. Vi är ganska veliga när det gäller det där med boende. Vi älskar att bo i lägenhet och vi älskar den här gården men så fort det blir sommar börjar vi drömma om hus. Kanske att vi skaffar en sommarstuga istället. Det tror jag egentligen skulle passa oss bättre. Jag tror inte att vi har fler barn men sånt kan man ju inte veta heller. Vi bor troligtvis kvar i Göteborg, reser förhoppningsvis mycket mer då än nu och har allmänt väldigt roligt med varandra precis som vi har nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Låter som fina framtidsutsikter, och ja, långhelg varja vecka, det vore nåt det!
Sommarstuga kan jag varmt rekommendera, jag och M hyrde ett torp i tre år innan vi bestämde oss för att vi ville bo i hus, eller bestämde och bestämde, det visste vi väl redan innan. Men då fick vi åtminstone prova på hela grejen med egen trädgård. Och så var det underbart skönt att komma ut dit om helgerna och på semestern och bara vara, känna att man verkligen var ledig liksom. Antar att man aldrig kommer känna samma ledighetskänsla här i huset hur mycke semester man än har, det finns alltid en miljard saker att göra med ett hus. Både ute och inne.
Jag tänker på detta "om vi är ihop då". Förstår självklart att du både hoppas och tror det. För mig är det den största rädslan med att inleda och ha en seriös relation. Ovetskapen om det kommer hålla och ifall man ska satsa. Måste vara ännu värre när man har byggt upp ett liv och har barn.
Just nu vågar inte jag. Hur tänker du?
Ah, sommarstuga. Jag har ju helt snöat in på konceptet "bo i lägenhet i stan (företrädesvis majorna) och ha en sommarstuga". Den ska vara enkel och lättskött och inte mer än en timme bort. Vi får se hur det blir.
Vilket himla fint och utförligt svar. Tack!
lisa: gud vad lyxigt! ja, det känns som att vi borde göra det. skulle vara så himla kul att ha ett eget litet torp och en egen trädgård. älskar trädgårdsarbete!
wesslan: ja du. det är svårt. jag vet ju inte att vi kommer att vara ihop men jag tror det. och det är ju så med det mesta i livet. man kan inte veta. man får bara göra det som känns rätt i magen och hoppas på att saker och tinger löser sig (och att man löser det själv såklart) till det bästa. jag tycker absolut inte att man ska hålla ihop om det inte funkar. men jag kan tänka mig att det är svårt att veta när det är dags att ge upp också. min förhoppning är ändå att vi är så pass vakna att vi fattar om det är på väg åt ett håll som inte är bra och att vi då gör något åt saken (terapi ftw!). och om det inte funkar, att vi är vuxna nog att inse det. jag är i alla fall inte rädd för att det ska ta slut. jag vill inte att det ska göra det men jag skulle bli tokig om jag gick runt och tänkte "tänk om" hela tiden. med känslor är det väl så att man bara får kasta sig ut ibland.
jenny: ja! det ultimata konceptet!
hanna: tack själv för frågan. det var så lite så!
fint.
Skicka en kommentar