onsdag 23 november 2011

Mirijam frågar.

Mirijam var också nyfiken på bonusmamma-grejen. Hon ville veta hur det kändes att träffa någon med barn. Om jag inte ville ha "första gången" själv eller om det var lugnt att han redan hade barn osv.

Till en början tänkte jag inte ens på det, om jag ska vara helt ärlig. Jag vara bara kär. Ni vet så där att man glömmer allt som kan tänkas vara problematiskt eller svårt eller bara inte jätteenkelt. Men det kom såklart en tid när jag började fundera på det. Det är annorlunda att vara tillsammans med någon som har barn. Det blir inte bara en person man inleder en relation med. Det kommer många på köpet genom det. I första hand barnet. Självklart. Men det finns en annan förälder också. Det blev kanske annorlunda för oss för att vi träffades så snart efter separationen. Det hade antagligen varit något helt annat om vi träffats efter något år när allt fallit på plats. Nu blev det inte så och nu känns det helt självklart att det är som det är. Så är det för alla. Alla människor kommer med en historia.

Men jo. Det fanns också en långt tid när jag var ledsen för allt. Inte för att S:et fanns. Kring henne har det aldrig någonsin funnits några frågetecken. Jag tyckte om henne direkt. Men det var allt annat. Det kändes som att det inte fanns någonting han inte hade gjort innan. Han hade flyttat ihop, köpt en lägenhet, förlovat sig, friat i London, gift sig, köpt bil, hund och skaffat barn. Jag tyckte inte att det fanns något kvar för mig. För oss. Att ingenting vi skulle göra kunde bli något speciellt för honom. Och speciell. Det är ju det man vill vara. Jag ville inte vara hon som för alltid är "den nya". Den som kom efter. Som skulle jämföras med den första och hela tiden förlora. En skilsmässa efter så många år innebär en massa besvikna människor. Det är inte bara de två som skiljer sig som känner. Det är hela släkten, alla vänner. Jag tyckte inte att det var så roligt att höra talas om den besvikelsen. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna bli en lika självklar del av hela hans liv när alla hade historien med någon annan. Och inte heller ville ha det på något annat sätt. En gång frågade min mamma om jag trodde att vi skulle gifta oss någon gång. Nej, sa jag. Det tror jag inte. Jag tror inte att jag vill, har aldrig haft någon sådan längtan. Och hon sa att nej, det är väl inte så roligt han har ju redan gjort det en gång. Och petade rakt in i ett stort öppet sår. Kanske blev allt känsligare för att det tog tid att få alla relationer att fungera. Innan jag faktiskt blev den enda. Jag kan inte ens beskriva den smärta jag kände. Det låter kanske barnsligt. Det finns så mycket värre saker som kan hända. Men just då i mitt liv var det det största och tyngsta jag någonsin gått igenom. En stor del var barnfrågan. Jag hade aldrig velat ha barn innan honom. Men det växte fram. Säkert till stor del tack vare S:et. Hon var helt underbar. Och självklart för att jag kände mig så i hela kroppen kär i honom och säker på att det skulle vara vi. Det var så stort. Och jag tänkte mycket på det. Hur något så stort skulle kunna vara lika stort en andra gång om vi någonsin blev med barn. Kanske var det inte heller förrän vi satt på ultraljudet några år senare som jag förstod, verkligen förstod, att det är lika stort hur många gånger man än gör det. Att bestämma sig för att försöka få barn ihop, binda ihop sig tills döden skiljer en åt - långt större än äktenskap, det blir aldrig en vana. Det är en jävla rikedom som plötsligt landar i ens knä. Ett litet hjärta som slår. Och när vi hörde den lilla hästen galoppera inne i magen hade alla tvivel, all sorg bleknat och försvunnit sedan länge. Det fick ta tid. Och tiden, visade det sig, läkte alla sår.

15 kommentarer:

Dialoggerskan K sa...

Tack för fin och öppenhjärtlig text om något svårt. (Jag brukar förresten inte rätta folks stavfel, men tyckte det blev lite kul den här gången.)

Cecilia sa...

Herregud, du skriver så fint att jag inte kan hålla tårarna borta..

Jonna sa...

*snyft*

Melinda sa...

Josefine, du skriver så otroligt bra! Jag är så glad att ni två har varandra.

Anna sa...

Men jösses, nu fick jag gåshud på hela kroppen. Så otroligt fint skrivet och vilka fina tankar, jag har aldrig grubblat över det där men så som du uttrycker det, så måste det ju faktiskt vara.

Lisa sa...

Otroligt fint skrivet! Jag satt med tårar i ögonen när jag läste det till lunchen.

Anonym sa...

uuu börjar gråta!! så vackert.

jag ville fråga också hur länge du gick med känslan av att vara kär & hur sjutton det gick att dölja? blir man inte tokig i hjärtat av att dölja sånt? jag tycker det är svårt. väntar själv på att "ett kär" ska gå över utan att jag hinner avbryta vänskapen i ren självbevarelsedrift. det vore ju tokigt.

aaa vilken vacker hstoria! T

Ilhan sa...

Trevlig läsning!

Josefine sa...

ÅH! Jag blir så glad för alla era snälla fantastiska kommentarer. Tack!

Johanna sa...

Jättefin text! Såklart att det ska vara ni, det märker man ju lång väg. Det känns och syns och märks. Det bara är så.

bacillen sa...

Tack massor för att du delade!

Marika sa...

Tack, det var en rörande berättelse. Upplever just nu samma sak. Jag träffade för några månader sedan en fantastisk man som har ett barn på 6 år från ett tidigare förhållande. Vissa dagar känns det som om jag skulle kunna gå i bitar av smärta. Är totalt förälskad i honom.

Anonym sa...

Hoppas att det inte blir tjatigt: underbart skrivet! /Bellaciao

Ann-Katrin sa...

OJ! Och AJ. Och JA!
Din text gick rakt in i hjärtat. RAKT! På så många mer sätt än vad jag vill erkänna...

Frida sa...

Väldigt, väldigt fint.