Familjemiddag på McDonalds.

Vi gjorde en resa i stressens och ångestens tecken genom IKEA:s gångar. Det var bokhyllor som stod på agendan idag och lite annat tjafs som ljus och juldekorationer. M var stressad. Mycket stressad. Han tipsade mig om att "vräka" lilla S ur vägen när vi skulle bogsera billysarna till kassan 19.59. Hon tjattrade oavbrutet. Han gnällde oavbrutet. Det är svårt att säga vem som var värst - kanske var det kakafonin som uppstod i sammansmältningen av deras evigt malande röster.

Vi hann inte ens äta middag på IKEA. Vi var desperata. M hade i stort sett levt på kaffe hela dagen. Han luktade gammal kaffemoster. Det fick bli McDonalds. Jag gjorde vad som helst för att få tyst på honom. Hans stirriga blick avslöjade en kraftig koffeinöverdos i kombination med svält - han behövde äta annars skulle hans hjärna explodera inför våra ögon och de andra som satt och väntade vid transportavdelningen.

Vi slog oss ned i flottoset på McDonalds. Han sa "hon sitter inte bredvid mig" om extrakiddot - hans öron hade för länge sedan nått maxgränsen för hennes evighetslånga utsagor om dagis, bajs och att få göra allting som hon inte får göra.
M åt sammanbitet sina hamburgare. Lilla S snattrade om ballonger, inlagd gurka och om "hur ser du ut när du är arg? hur ser du ut när du är nervös? hur ser du ut när du är jätteglad?" osv osv. M muttrade om både det ena och det andra. Just då fanns det ingenting i världen som kunde göra honom glad. Inte ett smack.

Han var tyst. Hans blick var död.
Jag pekade på honom och sa till S:
- Titta där. Det där är en tom blick.
M hörde ingenting trots att jag satt 30 cm ifrån honom.
S pekade med sitt lilla knubbiga kladdiga finger och skrek så att alla i snabbmatssalongen kunde höra:
- PAPPA DIN BLICK ÄR TOM!

Sen åkte vi hem och byggde garderober.