I lilla handen

Vid Grand Central Station satt jag och grät av Elizabeth Smart.
En allt förtärande kärlek. Den är så fin. Tror inte att man kan skriva något sådant om man inte varit med om en himlastormande lycklig/olycklig kärlek. Sen efter det ska jag läsa ut dess, ur vissa aspekter, totala motsats: Lunar Park av Bret Easton Ellis. Jag vet inte vad jag tycker om den än. Har kommit ganska långt i den men jag känner att jag stör mig så vansinnigt på huvudpersonen "Bret Easton Ellis" - alltså en mer självupptagen och egoistisk person får man leta efter. Också då denna sjukliga nyfikenhet jag känner. Jag vill liksom veta om något av det är på riktigt. Om man snokar runt på nätet så verkar en del inte vara fabricerat utan faktiskt ha hänt på riktigt. Och då är jag ändå av den bestämda uppfattningen att det är helt likgiltigt om en historia är på "riktigt" eller inte. På samma sätt som J.T. Leroys böcker fortfarande är lika bra trots att de visade sig vara skrivna av Laura Albert. Jag kan verkligen förstå att man blir besviken när sådana saker avslöjas men det förändrar inte texten överhuvudtaget. Texten är densamma även om bakgrunden är en annan än vad man trodde.