Bunny Munros död av Nick Cave

Jag började läsa Bunny Munros död nu på morgonen. Den känns snabbläst och är fullständigt späckad med könsord. "Nattsvart och galghumoristisk" skriver GP. Ja minst sagt. Den blir nog rolig den här även om jag misstänker att den inte blir min största läsupplevelse direkt.

Bunny Munro knarkar och knullar sig runt på sina hudproduktsförsäljningsresor medan hans depressiva fru går hemma med deras 9-årige son. En dag när Bunny kommer hem har hon hängt sig i fönstret och deras hem är kaosartat - foton av dem är sönderhackade, det ligger kalaspuffar över golven, pizzakartonger och colaflaskor ligger spridda i vardagsrummet och deras son är ensam. Bunny bestämmer sig för att ta med sin son på försäljningsresa för att lära upp honom i samma konst och jag misstänker att det hela kommer att gå åt helvete (man vet ju redan av titeln att för Bunny kommer inget att gå så bra).

Bakom alla dessa bilder hör han det svagt framviskade minnestalet över hans fru och får plötsligt en stark påtaglig känsla av att hon är närvarande och att, märkligt nog, hans undergång är nära förestående. Det hela blir olidligt.
"Vänta här", viskar han till sin son.
Bunny hasar ut från kyrkobänken, smyger hukande ut genom porten, skyndar sedan vidare över den fyrkantiga gräsplätten och in i den lilla toalettbyggnaden i tegel som står uppförd under en malplacerad palm. Han stänger in sig i båset, vilar huvudet mot den nedklottrade väggen och runkar. Han står kvar i samma ställning, ett bra tag, rycker sedan åt sig några längder toalettpapper, snyggar till sig och går ut.
Med nedfälld blick står han framför rektangeln av rostfritt stål som är fastskruvad i väggen ovanför handfatet och fungerar som en spegel. Det dröjer en stund innan han finner modet att lyfta huvudet och betrakta sig själv. Han väntar sig halvt om halvt att i den kletiga spegeln möta ett slappkäftat dreglande troll men blir glatt överraskad när han känner igen ansiktet som glor tillbaka - det är varmt och älskansvärt och har smilgropar. Han klappar sin pomoderade tjusarlock och ler mot sig själv. Han lutar sig närmare intill. Javisst, där är den ju, den där oemotståndliga, obeskrivliga dragningskraften. En smula tilltufsad och stukad är han, visst, men å andra sidan, vem skulle inte vara det?
Vid en närmre granskning upptäcker han också något annat som glor tillbaka. Han lutar sig ännu närmare. Han har fått en skugga av sorg över ansiktet, som till hans förvåning förstärker den allmäna magnetismen. Ögonen har en intensitet som inte fanns där förut, ett tragiskt sken, som han misstänker har en oanad potential, och han fyrar av ett sorgset, känsloladdat leende mot spegeln och blir rent förskräckt över sin nyvunna appeal. Han försöker komma på någon kändis som drabbats av en stor tragedi, bearbetat den och blivit snyggare på kuppen, men han kan inte komma på någon. Det får honom att känna sig megapotent, ultrakapabel och övermänsklig, allt på en gång.