Svårläst av Åsa Ericsdotter

Jag älskade Kräklek när den kom 2002. Ericsdotters hantering av språket är... magisk emellanåt. Svårläst är en roman om en kvinna som inte riktigt klarar av att stanna i ett förhållande - eller stanna någonstans. Hon kan inte välja mellan ensamheten och tvåsamheten.

Det kommer att dröja, hon kommer att titta ut, titta på klockan, sträcka på sig, ge ifrån sig något av en gäspning och hon är inte alls trött men hon får ge sig in i det spelet nu för det finns ingen annan utväg:
Jag ska gå.
Han svarar inte, det gör detsamma, inget svar är också. Han säger överhuvudtaget ingenting mer, hela vägen mot dörren väntar hon på att han ska protestera, ta tag i henne, vid dörren, snabb inandning:
Du.
Du tre punkter och så vidare.
Det händer inte.
Hallen och över tröskeln och hon väntar, knyter igen kappan, knyter upp igen, gör om. Han står kvar i dörren när hon går ner i trappuppgången och hon går långsamt, väntar in, det händer fortfarande ingenting, man kan vända sig om, hon gör det.
Nu ler han och säger hejdå, han säger vi ses, han säger det med utropstecken:
Vi ses!
Hon kan inte den sortens fraser, kan bara gå eller inte. Han lever i en annan verklighet, där folk som går kan komma tillbaka.