Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates

Jag älskar Oates. Hon har en magisk röst. Ärtan somnade om och sen plötsligt hade etthundratjugo sidor bara försvunnit. Trettio kvar. Måste få tid att läsa ut den nu. Måste få veta vad som händer med Freaky Green Eyes. Det är en skicklig skildring av hur en maktfullkomlig man lyckas vända sina barn från sin mamma, plåga henne och driva henne ut ur hemmet och familjen. Det är en fruktansvärt obehaglig berättelse. Men det är också en fin bild av en viljestark och modig tonåring - Franky.

Men plötsligt vet jag, Det är som en tändsticka som flammar upp. Mina knän skjuter upp hårt. Jag träffar killen i veka livet, rakt i skrevet. Han ger ifrån sig ett kvävt tjut och blir lealös - det händer på ett ögonblick. Jag säger: "Lämna mig ifred! Flytta på dig!"
Jag ligger fortfarande på rygg men sparkar som en galning. Det är som om jag tog mig tvärs över bassängen med hjälp av bara benen och jag är stark i benen efter många års simning och löpning. Jag kanske ser tunn ut men jag är stark, på samma sätt som en katt. Camerons hela tyngd är ovanpå mig men jag lyckas hasa bort från honom medan jag slår honom överallt där jag kommer åt och till och med hugger efter honom med tänderna. Med tänderna!
Det är väl det som skrämmer honom. Han jämrar sig och förbannar mig och håller sig försiktigt mellan benen. Han stirrar på mig och säger "Din v-vilda fan! Du skulle se dina ögon! Vilda gröna ögon! Du är ju galen!"
Ett häftigt skratt väller ur munnen på mig. Det är som om killen hade sett in i min själ.
Nu har jag kommit loss från honom, jag springer. Ut ur rummet, längs en korridor, förbi ormbunkar i krukor och indianmasker på väggarna, jag är som ett vilddjur som försöker hitta ut ur en labyrint, här är det en dörr, plötsligt är jag ute i friska luften och jag har klarat mig.
Det är mörkt och dimmigt och jag känner lukten av sundet och jag drar djupa andetag som om jag hade varit på väg att drunkna.
Men nu är jag TRYGG.
Jag är bra på att springa.Jag älskar att springa nästan lika mycket som jag älskar att simma. Så jag joggar hem längs kustvägen, försöker hålla mig ur vägen för trafiken med böljande hår som blåser utefter ryggen. De som kör förbi tror väl antagligen att jag är en dåre. Men jag mår så bra. Det är inte alls som man skulle ha kunnat tro, jag tänker inte ens: Herre gud jag höll på att bli våldtagen, utan istället tänker jag på hur glad jag är och på vilken tur jag hade. Mamma sa att hon hade haft mer tur än hjärna när hon var i min ålder, men själv tänker jag att jag både hade tur och använde hjärnan. Jag kämpade mot min angripare och han lyckades inte besegra mig. Jag knäade honom, sparkade och bet honom. Jag kom undan. Jag hann inte ens bli rädd. Han var en översittare och en fegis och nu slår jag vad om att han är orolig att jag ska berätta för mina föräldrar om det som har hänt och för att han ska råka riktigt illa ut.
Men jag tänker inte berätta. Det räcker att jag kom undan.
VILDA GRÖNA ÖGON kallade han mig.
VILDA GRÖNA ÖGON räddade livet på mig.