"Och ja, Mians pappa har läst boken. Men att berätta att hon faktiskt skrivit den satt långt inne, hon skrev i smyg och när boken nästan var klar kom pappa på besök. Mian hade hjärtklappning, berättade att hon skrivit en roman. När pappan svalt besvikelsen över att hon inte skrivit hans memoarer så läste Mian ett kapitel för honom. Han grät och jämförde sin dotter med Hemingway.
När han senare läste hela boken fick han en stroke.
–Ödets ironi! Där låg han i sjuksalen med mitt manus fladdrande i hela rummet. Självklart ligger han där och håller låda med personalen och skämtar och säljer in min bok, säger Mian Lodalen och tar sig för pannan.
I dag ses de då och då och är ”on speaking terms” säger Mian och betonar att hon vare sig skrivit en hämndroman eller ett fadersmord.
–Det hade jag gjort om jag skrivit boken för tio år sedan. Nu är det en bättre roman, eftersom jag inte är förbannad längre. Jag är glad att jag har väntat såhär länge, jag var inte längre full av hat och ilska när jag skrev den. Dessutom har jag inte vågat skriva den tidigare." (Lodalen intervjuad av Sara Haldert i SVD 16 september 2008)
Sedan blev allt så sorgligt. Så bedrövligt att jag knappt kommr ihåg någonting, fast jag har frågat flera gånger vad som egentligen hände.
Mamma hamnade i något som jallas "amningspsykos". Hon blev dålig av att jag åt på henne (men det var inte mitt fel, sa de). Hon satt i samma fåtölj varenda dag. Orkade inte laga mat. Orkade inte tvätta våra kläder. Orkade inte städa eller tvätta sig. Hon började lukta. Orkade inte byta blöjor på mig heller. Grät. Väldigt ledsen var hon. Iddes knappt hålla i mig. När hon inte kunde sluta gråta blev det till sist ohållbart. Mormor och morfar körde henne till Ryhov. Fast inte till avdelningen där hon jobbade.
"Vilken tur i oturen", sa morfar.
"Ja", fyllde mormor i. "Tänk vilken skam det hade varit, det var väl illa nog ändå."
Hon fick vara på en avdelning med andra ledsna mammor. För mig har "att få barn" blivit förknippat med sorg. Jag har lovat mig själv att om jag blir vuxen så ska jag aldrig bli gravid och skaffa egna barn.
Hon skulle få hjälp där på dårhuset. Med mig och sig själv. Men hon blev bara ännu mer ledsen. Kanske saknade hon pappa. Var det därför hon blev olyckligare än olyckligast?
En dag när mormor och morfar hade hämtat mig för att gå en promenad hängde sig mamma i morgonrocksskärpet. När vi kom tillbaka från promenaden var hon död.
En i personalen hade tittat till henne. Trettio minuter senare fanns hon inte mer. Allt var över i detta korta obevakade ögonblick.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åh, den måste jag läsa, jag gillar Lodalen! Den här verkar mycket mer personlig och tragisk än hennes tidigare dessutom.
kram
Den boken är underbar! Hon skriver fantastiskt bra Lodalen, kul att läsa ett utdrag av hennes intervju som jag tydligen missat.
fifi: ja jag tyckte att smulklubben var kul har jag frö mig. har inte kommit så långt i den nya än men än så länge gillar jag den.
lisa: vad roligt att höra! ska sätta mig och läsa en stund nu tänkte jag.
Oj som jag grät och skrattade mig igenom den boken och som jag önskade att jag skrivit den först. Men jag är nog för feg för att skriva den medan pappa ännu är i livet.
För första gången funderade jag faktiskt på att höra av mig till en författare för att berätta hur mycket jag tyckte om boken, men så rann det ut i sanden. Som så mycket annat.
Jag kan tänka mig att den är omskakande om man haft någon liknande historia själv. Hon skriver fint tycker jag - enkelt, nästan barnsligt emellanåt. Det passar verkligen in där i början av boken när hon är ganska liten. Jag har som sagt inte kommit så långt än men den känns så extremt öppenhjärtig! Jag blir väldigt imponerad av hennes mod. Du kanske borde skriva ett brev till henne!
jag gillade den jättemycket!
min bror sa till mig angående den boken: 'är pappa okej med att du skrivit en bok om honom?'
(min pappa är lite tokig)
Skicka en kommentar