måndag 14 november 2011

Veterinären.

Igår kom vi hem efter en helg hos mina föräldrar, gocart, för mycket mat och godis. Vår granne (Årets domare!) passade katterna. De var i gott skick. När jag var på väg för att gå och lägga mig såg jag att Frallan (som i vanliga fall är vit som snö) var alldeles gul över ryggen. Jag bad Mikael komma och titta. Han tittade. "Jag kan inte se att han är gul". Nähä, sa jag. Det är han. Så Mikael gick in på toaletten och undersökte ryggen i bättre ljus och vrålar då "MEN HAN ÄR JU ALLDELES GUUUUUUUUL!!!??? HAR DU SETT DET ELLER???". Ja det hade jag ju. Vi, eller rättare sagt jag, diskuterade vad han kunde ha strukit sig mot som är gult här hemma. Jag kom med några högst troliga förslag men blev genast idiotförklarad. Det luktade skumt tyckte Mikael. Mitt starkaste kort var att han antagligen varit uppe på köksbänken och kramats lite med liljorna - därav färgen. Jag gick ner och la mig. Efter en stund kom en jagad man ner för trappan med datorn i högsta hugg. Han kastade den i sängen och väste att jag fick googla om inte den ändrade pälsfärgen berodde på depression. Jag sa att den där färgen nog inte är permanent men han var säker på att han under helgens gång blivit så deppig av att vi försvunnit ur hans liv att hans päls helt enkelt skiftat färg. I så fall har han skiftat tillbaka till idag.

8 kommentarer:

Sofia sa...

Haha! Älskar de här historierna!

P sa...

Ska vi slå vad om att Frallans återgångna färg bevisar depressionen? Nu är han ju glad igen och normalfärgad!

A sa...

Borde inte en katts päls bli blå om den är deprimerad?

Lisa sa...

Haha så jävla roligt!

jos sa...

Haha, stackars kissen ;)

Fifi sa...

Haha, tack, nu blev jag genast på bra humör!

Johanna sa...

Haha, jag skrattar så högt att David sneglar misstänksamt på mig.

Josefine sa...

Mikael är fortfarande inte övertygad eftersom Frallan har en svag lite ljusgul ton kvar. Haha.. det är depressionen som bleknar.