Nu när jag har fått barn minns jag exakt varför jag tänkte att jag aldrig skulle ha några.
Det finns för många dåliga saker i världen.
Bara tanken på att det kommer att komma en dag när man inte alls kan skydda dem från saker längre. När man bara är tvungen att stå bredvid och se på. Eller vara medveten om att man troligtvis inte alls har någon aning om vad de går och oroar sig för. Är ledsna för.
S:et fyller snart 5 år. Några år till och sen kommer hon att få sitt hjärta krossat av någon. Det är naturligtvis bara en del av livet men att se det hända någon man älskar. Som man inte kan hjälpa. Bara försöka trösta. Så fruktansvärt hjälplös jag kommer att känna mig då. Tänk om de kommer att känna sig tjocka. Fula. Dåliga. Och inget jag säger kommer att kunna ändra den känslan. Kanske lindra men inte ta bort. Hur ska man stå ut med det? Man måste ju det. Det kommer att vara något av det värsta jag varit med om. De kanske kommer att umgås i små tjej-grupper. De kanske blir utrfrysta. Så utstuderat elaka små flickor kan vara. Så perfekt osynligt för vuxna. De kanske kommer att frysa ut någon annan. Kanske kommer att vara elaka. Vilken osannolikt hemsk upplevelse att förstå att ens barn gör något annat barn illa.
Jag blir illamående när jag tänker på allt det där som finns.
Den här människan som knackar på dörrar i Göteborg och frågar om mannen är hemma och sedan kliver in i kvinnors hem och försöker våldföra sig på dem (som gör att jag kontrollerar låset en gång extra när Mikael gått till jobbet - jag som aldrig brukar vara så). Människohandel. Våldtäkter. Misshandel. Utfiskade hav. Misshandlade djur. Ojämlikhet. Orättvisor. Helvete efter helvete.
Men det tänker jag inte på hela tiden.
Man skaffar väl barn för att man ändå har en tro på att det kommer att bli bättre. Det mesta är bra. Kommer bli bra. Men tanken är ändå svindlande. Jag har satt ett barn till världen som jag aldrig kommer att kunna skyla från allt det fula och äckliga.
Men så är kärleken naturligtvis större till mina två små barn än oron för det andra. Men ändå. Jag har full förståelse för att jag var 13 och tänkte att jag aldrig skulle ha några barn själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Du låter ungefär som det låter inne i mitt huvud just nu. Väntar på en IVF-instoppad bebis som vi kämpat länge för, och plötsligt är jag helnojig. För att det ska vara något fel på barnet, för att jag inte ska kunna älska det tillräckligt, för att det kan bli sjukt/råka illa ut/inte bli en lycklig människa....
Vill hitta avstängningsknappen till min hjärna. Eller byta kanal iallafall.
Det viktigaste är nog att förmedla till sina barn att det mesta är gott, men att det finns hemskheter som man måste se upp med.
Det ska bli kul att se dig ikväll!
kram
Så där tänker jag med. Jag vill fortfarande inte ha barn och det beror mest på att jag bara inte vill ha barn men också på att jag tycker att världen är så hemsk så ofta och jag tycker synd om dom som växer upp idag. Jag som tyckte det var jobbigt att växa upp på 70/80-talet. Det måste ju ha varit en 'walk in the park' om man jämför med nu.
Känner igen känslan från när jag fick mitt första barn. 9 år senare sitter jag här med BB-väska nr2 packad och bara väntar... så jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag packade ner "De apatiska" i BB-väskan... det kommer aldrig gå att läsa.
F ö tror jag att det gäller att vara lyhörd, skapa en god grund för att ens barn ska våga prata med en om även de jobbigaste saker, och hålla ögonen öppna. Aldrig glömma hur det var. Min erfarenhet hittills är att man växer inför uppgiften... det som ligger framför en känns väldigt läskigt, nästan ohanterbart. Men när man väl har kommit dit så hanterar man det.
Oh well... tonåren är kvar. Vi hörs då, kanske har ändrat åsikt helt hehe..
kryddan: ja herre gud. om man kunde trycka på paus i alla fall. det är tur att det inte maler hela tiden. mestadels tänker jag inte alls på det. men när man börjar fundera.. fy fan.
sassy: ja precis. det är nog det allra viktigaste. och att de vet att de alltid kan komma till en när de behöver något eller vill prata. kram!
egarcia: ja, det är en hemsk hemsk värld på så många sätt. helt fantastisk också på andra sätt. som tur är.
Lillräven: Ja jag tror att du har helt rätt. Man lär sig på vägen. Och det viktigaste är nog som du säger att de kan lita på en och att man försöker ge dem bra värderingar och tro på sig själva (eh.. lätt.. men i alla fall.. man måste ju försöka.) Haha.. tonåren ja.. de lär ju bli spännande..
Världen är en hemsk och helvetisk plats. Inte hela tiden som tur är. Och kanske får man ha tilltro till att man kommer uppfostra sina barn till underbara individer som kommer göra världen en aning bättre när man nojjar som mest. Men jag förstår dig, jag tänker likadant själv.
Jag får panikångest och vill ta på mig skygglappar och krypa in under en filt bara jag tänker på allt min lilla unge kommer vara tvungen att lära sig den hårda vägen. Varje gång hon når någon form av milstolpe (en vecka, en månad, ett år... första steget, första orden, osv.) utan att vi tillfogat henne något som ger bestående men pustar jag ut en smula.
Jag fasar för att "klanta till det" och bli gravid och tvingas gå igenom allt en gång till, för vem vet om det skulle gå lika bra nästa gång?
Precis så känner jag. Och de flesta andra föräldrar tror jag.
Just tanken att någon ska vara elak emot dem är fruktansvärd. Så då gör jag som med det mesta andra saker som är jobbiga. In med det längst ner i ryggsäcken och stäng igen den...
Skicka en kommentar